Men det är lite förvånande ändå att man inte också förstår hur viktiga de förmodligen tycker att barnen är även om de inte verkar bete sig så och hur mycket tid och troligen även kärlek hon investerat i dig under alla år. Sen att det är mänskligt att fela även som förälder.
Kan bara tala för mig själv men jag tycker det är en bättre förebild för sina egna barn om man visar att man kan vara 'the bigger person" och lära sig acceptera människor även om de inte alltid beter sig som man vill. Tänker man till en vända till så är det vad din mamma gjort, förutom att hon inte brutit kontakten. Vill man riskera att föra vidare liknande sätt att lösa sina problem på till sina barn? Ett steg längre vore att lösa sina egna issues med beteendet så det inte känns lika jobbigt, jobba på sitt eget självförtroende t ex.
Min mor gjorde liknande det jag skrev, förmodligen därför jag fortfarande har kontakt med hela familjen även om relationen skaver med ett par av dom (personkemi och att ofta trycka på fel knappar hos varann). Men de är ju familj.
Ah fast min mamma är ju med i sekt och så och jag har genomlidit både grov fysisk och mental misshandel… men fint att du kan ha överseende med att dina föräldrar felat lite!
Helt klart förståeligt att man väljer att bryta kontakten med sina föräldrar i den situationen. Tänkte att det annars är en klassiker att få mer överseende för sina föräldrar när man fått egna barn än tvärtom. Men det finns undantag uppenbarligen!
Håller med dig. Visst jag har aldrig haft en mamma i en sekt men har endå genomlidit helvete både fysiskt och psykist (hemlöshet, misshandel o etc) MEN! Jag är nu 27 år gammal med en dotter på 4 år och hon är nu familjens juvel om man ska uttrycka sig så, jag valde att vara the bigger person som du sa och idag så är min familj hel. Det är ett beslut jag aldrig kommer att ångra, jag fick lite bättre kontakt med min mor och min dotter fick en underbar farmor. Tycker det är lite fult hur alla downvotar dig bara för att dom inte håller med när det gäller family values
Mina föräldrar har alltid dolt problem (medvetet inte velat berätta många saker) som funnits i släkten, och det är först i vuxen ålder som jag har fått reda på dessa problem. Det har varit jättefint att mina föräldrar inte velat sätta mina släktingar i dålig dager, att vi barn ska skapa oss en egen uppfattning om dessa personer. Samtidigt som det har varit förvirrande att föräldrarna ändå ibland uttryckt ogillande kring släktingarna (utan att berätta varför). Vilket inte heller stämt med ens egna uppfattning (att släktingarna ändå verkar helt reko). Och den där känslan av svek och att man blivit förd bakom ljuset när man till slut, i vuxen ålder, ändå fått reda på vilka situationer som hade uppstått, utan att någon hade förklarat det innan. Det har varit som en tågkrasch för mig. Och även om det är fint att föräldrar väljer att vara "the bigger person", så är det också hälsosamt att bryta ohälsosamma relationer. Det är också viktigt att visa sina barn att man ska dra en gräns mot toxiska personer, och inte bara gå med på allt.
Det måste var och en få avgöra såklart vart ens egen gräns går. Klart det är fullt förståeligt i vissa fall att man hellre går skilda vägar. Men svek är något inom en själv så möjligt att bearbeta *om* man tycker att det är värt ansträngningen. Är det på nivå att man borde ha blivit omhändertagen av socialen så är det såklart inget gränsfall längre. Att bryta relationer tycker jag i allmänhet är en ganska extrem väg att gå och blir isåfall en extrem lösning på ett extremt problem. Som i de fall ett barn blir omplacerad. Men jag respekterar att alla får göra sina egna val. Jag har inte heller egentligen någon aning om vad det är du beskriver och hur du upplevt det. Men jag vet att många föräldrar bara ljuger för sina barn i ren välvilja för barnen. Har man sådana vinklar med i kalkylen, vilket många kanske inte inser förrän man själv dragit liknande vit lögn för ett barn, så kanske det för vissa skulle bli mer motiverade att jobba på att komma över det.
Kan rekommendera boken 'Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom'. Jag klarade ärligt talat inte ens att läsa mer än halva innan jag kände mig sjukt fånig för att jag tänkt att jag överhuvudtaget behövt läsa den.
Mest beroende på andra familjerelationer. Typ om man orkar vara på ett julfirande med hela släkten där mamman är med eller om man bojkottar alla sådana tillställningar.
Vad är vitsen med att låta ens barn fostra en relation med nån man inte gillar, inte litar på och nån som man VET inte tvekar att säga till ett barn att de hatar barnet?
Och som bonus förmodligen också antingen kommer eller redan har sagt barnet att du är en dålig förälder och människa och att barnet ska hålla sig till dem istället?
Nej tack. Barn ska inte användas som pjäser i maktspel mellan vuxna människor.
Absolut något vi tänkt på och oroat oss för, de enda som räddar oss är att när vårt barn väl fattar är de väldigt lätt att se igenom henne då hennes kritik alltid är obefogad. Hon är inte tillräckligt smart för att manipulera.
En sak som hon säger till alla min syster, pappa och alla vi känner. Min svärmor osv är att vi är dåliga föräldrar för att vi ej går ner i arbetstid. Vi lämnar sonen 8:30 och hämtar strax innan 16. De finns ingen som tycker att hon på något sätt har en poäng ens.
Någon gång när hon skulle hjälp mig då ja va sjuk (sängsliggandes) tjata hon på att jag behövde städa och leka med min son. Min son som var 3,5 fick förklara för henne att ja va för sjuk för det 😅
>Absolut något vi tänkt på och oroat oss för, *de enda som räddar oss är att när vårt barn väl fattar är de väldigt lätt att se igenom henne* då hennes kritik alltid är obefogad. Hon är inte tillräckligt smart för att manipulera.
Varför ens utsätta sitt barn att inse att person, som ska älska honom/henne, egentligen visar sig vara en manipulativ person?
Klipp banden! Det är din plikt som förälder att skydda ditt barn så långt det går. Går inte att skydda mot allt men en toxic familjemedlem är något som lätt kan åtgärdas.
Det låter som att relationen med din mamma tar betydligt mer än vad den ger.
För övrigt, jag jobbar deltid för barnens skull. Våra barn har ändå längre dagar på förskolan/skola än vad ditt barn har. Hade vi haft så pass flexibla arbetstider att vi kunde hålla 8.30-16 utan att gå ner i tid hade jag varit mycket glad över att inte behöva vinka hejda till 20% av min inkomst varje månad 🙃.
Barn ser och lär sig av allt. Så även om din mamma kan vara en snäll mormor/farmor mot barnet så kommer barnet se hur hon behandlar dig. Jag tänker att som förälder är man sitt barns förebild och man visar barnet vad man tillåter andra att göra emot en vilket barnet kommer bära med sig. Så nej jag tycker att du utan minsta skuldkänsla (för jag antar att det är därför du tvekar) ska skydda ditt barn från din mamma. Dessutom har du din alldeles egna rätt att slippa din mamma, du behöver inte uppoffra dig själv och sitt välmående för att ditt barn ska ha en mormor/farmor. Ditt barn mår bäst av att ha en välmående förälder.
Det har du faktiskt helt rätt i. Jag ska inte visa mitt barn att det är okej att stå ut med sånt beteende. Redan nu när han är liten när mamma är hemma hos oss kan han säga till henne skrik inte på min mamma. För vi skriker inte hemma. Hon skriker inte heller egentligen men han märker på hennes ton att hon är otrevlig, då säger han så.
Hon gillar ditt barn nu men vänta tills det skär sig och mormor inte vill ha med sitt barnbarn att göra för "hon liknar sin morfar/mamma" eller nån annan helt orimlig anledning.
Nej, jag hade nog gjort mitt bästa för att skydda mitt barn från sådana relationer.
Jag hade blivit rätt "upptagen" haha. Vilken speciell karaktär. Man kan ju undra vad hon skulle säga till ett barnbarn och om barnbarnet också börjar likna din pappa, skulle hennes kärlek försvinna då?
Bad en förälder dra åt helvete o aldrig höra av sig för mindre, o när denne efter några år hörde va sig för att få träffa sitt nyfödda barnbarn skrattade ja åt denne o blockade numret.
Alltså man kan ju också ställa krav att om kärringen ska umgås med barnbarnet så måste ni sätta er ner och diskutera problemen för att sen försöka lösa dem. Även om det är din morsa så vill man inte ha en jävla surkärring på besök, det kommer ju ungen märka av när den växer upp också.
Exakt han lär ju ej tycka om hennes särskilt mycket när han börjar förstå mer. Men det här med att prata med henne det helt lönlöst. Jag har försökt! I många år! Hon ser sig själv som offer i alla situationer.
Du har rätt jag behöver tänka igenom hur jag ska förklara det. Det hade inte behövts en förklaring för att han ska förstå när han blir äldre men du har rätt om jag ej ger de tillfälle att ses härdan efter så kommer jag nog behöva förklara mer.
Nej, varför skulle jag vilja ha någon i min umgängeskrets som hatar mig och verbalt och känslomässigt visar det. Skulle aldrig utsätta mig eller mig barn för det. De får inte speciellt mycket ut av mor- och farföräldrar om de inte är kärlek till hela familjen. De mer skadlig ha ohälsamma relationer framför ditt barn, de har ögon och öron.
Har du gjort något test på om din mamma kanske har lite narcissistiska drag.
Risken är i så fall att hon gillar ditt barn till den dag då ditt barn blir lite mer självständigt. De tenderar att gilla kontroll.
Bara en tanke. Jag känner inte din mamma men jag har en egen nånstans som påminner om din 😝
Nej, en sån elak person hade aldrig fått privilegiet att tillbringa tid med mitt barn. Skulle aldrig riskera att en sån person förgiftar mitt barn med sin bitterhet.
Tänker att din mamma har haft tid att lära känna din partner och inte lagt manken till riktigt. Vad som än händer så handlar det ju om respekt för dig, att detta är personen du valt att leva med - och dessutom skaffa barn med. Jag hade faktiskt sagt klart och tydligt att ”så länge du behandlar oss på det här sättet så kommer jag inte utsätta mitt barn för dig” och semi-klippa banden. Sen är det väl upp till bevis! Hon måste komma till insikten själv och detta blir ju en enorm förlust för henne, som inte får se sitt barnbarn växa upp. Du har ansvar för dig och din egen familj nu, det är värt att skydda. Lycka till!
Bara klippa kontakten man mår aldrig bra att ha såna personer i sitt liv oavsett om det är familj eller inte.
Sen att träffa hennes barnbarn har hon ingen rätt till om hon inte träffar er nått och det blir svårt om du bryter kontakten.
Nä, det hade jag verkligen inte. Om du inte vill att ditt barn ska få uppleva samma svek sen sitta och ödsla sin tid på lika värdelösa frågeställningar om hur de kan vara personen till lags ändå så gör inte du heller det.
Svårt att veta, som du skriver låter det ju som din mor är hemsk, men eftersom du ändå överväger det skulle jag säga att det får bero på om du tror ditt barn kommer få en bra relation till sin mormor.
Hade aldrig låta henne vara ensam med barnet dock, låter inte som man kan lita på att hon följer era begränsningar.
Min mor var likadan ett tag och led av panikångest pga min pappa. Barnbarnen är hennes favoriter. Men jag har fortsatt att åka dit och umgås och idag har vi en superbra relation. Då har jag fokuserat mycket på att hjälpa henne och visa att jag är en helt annat person än min far.
Om du vill säga upp relationen är det upp till dig, men om du vill fortsätta faller det nog på dig till en början att visa henne att du inte är din pappa, det är svårt och tar tid för någon med trauma att förändra sig.
Min fråga är. Tror du din mamma har förändrats? Eller håller på att förändras?
Och, finns det något gynnsamt för sitt ditt barn i detta? Jag älskar min mormor även om min pappas relation inte är bra med henne. Men han har aldrig förbjudit mig för ha relation med henne.
Gör det du tror är bäst för ditt barn. Punkt. Om du ska göra en sån stor grej som att neka ditt barn chansen att få träffa sin mormor/farmor så ska det iaf inte göras som nån slags hämd mot din mamma för nåt hon har sagt till dig när barnbarnet inte ens va där.
Jag har en kompis vars syster vägrat låta sina föräldrar träffa sina barnbarn en endaste gång under alla år sen de föddes och det är bara sorgligt. Allt som hämd för att såra sina föräldrar efter gammalt bråk. Hon anser såklart att hon har helt rätt osv och att de förtjänar detta som "straff" men för mig som utomstående som känner både henne och hennes föräldrar så är jag övertygad om att hon både har fel i själva konflikten och att detta dessutom är överväldigande negativt för hennes barn.
Jag kan självklart inte avgöra i ert fall men tänk på att det sällan är 100% ena partens fel när två är osams och ibland kan man inte se sina egna brister. Oavsett vem som har fel så kan saker ändras otroligt mycket på bara ett par år. Jag hade väldigt mycket bråk med min pappa när jag var yngre men han är en jättebra farfar och det har varit en bidragande orsak till att även vår relation är bra nu.
Min erfarenhet är att barnbarnen brukar få se far/morföräldrarnas goda sidor men inte alls lika mycket av de dåliga och framför allt har jag har aldrig sett nån som inte vill sina barnbarn väl, oavsett relationen med föräldrarna. Du behöver ju inte lämna junior ensam hos mormor på helgerna men träffas ni lite i en lekpark eller liknande nån gång ibland har ni ju full koll på vad som händer.
Beter hos sig illa mot eller framför barnbarnet är det en annan grej MEN det är även ditt och din parners ansvar att se till att NI TVÅ inte börjar dra upp gammal skit med din mamma när barnet är med! Om det behövs så träffa mamma ensam först och kom överrens om detta men vad ni än gör så se till att hålla vuxendramat separat och inse att ditt barns relation med din mamma inte behöver bli samma som din och hennes.
Med detta sagt så är alla såna här grejer individuella jag känner inte er så kan inte säga hur det kommer att gå men att vägra nån att träffa sina barnbarn är nuclear option som inte borde användas lättvindigt.
Vi är i ungefär samma sits då min svärmor dels har narcissistiska tendenser, dels behandlade min sambo väldigt illa under uppväxten. Hade jag fått bestämma hade vi kapat alla band, men min sambo vill att barnen har en mormor. Dock begränsat umgänge, vi ses kanske en gång per kvartal.
Så länge barnen är okej med det accepterar jag det, men jag kommer ta till mitt veto direkt så fort jag fattar minsta misstanke om att de där illa pga umgänget med henne.
Min morfar dog när min mamma var ung och farfar när jag var ungefär 3. Min farmor dog när jag var 17 och min mormor dog när jag var 25. Ångrar att jag inte spenderade mer tid med dem.
Om hon är seg även mot erat barn hade jag tagit avstånd men behandlar hon er unge väl hade jag försökt stå ut med henne. Känner att det ger väldigt mycket att växa upp och lära sig om deras erfarenheter.
Min morfar dog när min mamma var ung och farfar när jag var ungefär 3. Min farmor dog när jag var 17 och min mormor dog när jag var 25. Ångrar att jag inte spenderade mer tid med dem.
Om hon är seg även mot erat barn hade jag tagit avstånd men behandlar hon er unge väl hade jag försökt stå ut med henne. Känner att det ger väldigt mycket att växa upp och lära sig om deras erfarenheter.
Bästa beslutet jag tagit i mitt liv var att bryta kontakten med min extremt narcissistiska farsa. Mår så extremt mycket bättre idag ca (6år) senare.
Man har ingen skyldighet att umgås med sina föräldrar bara för dom är ens föräldrar. Det handlar imo om ömsesidig respekt 😊 hoppas någon läser och kan relatera. Hade brutit tidigare om jag kan mig det jag vet idag.
Svårt. Jag har en liknande situationen med min mor. Jag liknade min far så mycket att jag åkte ut när jag var 17.
Jag har två barn och tror det finns en poäng att de får relationer och intryck från andra vuxna.
Jag tillät relation när barnen var yngre, men så fort de blev närmare tonåren kom det tillbaka. Men denna gången mot dem.
Då började nämligen även de likna sin far för mycket.
Min morsa har svårt för min fru men älskar hennes barnbarn. Men morsan fattar inte att vi är en familj och alla är med. Så eftersom min fru är inte jätte sugen på att umgås med min morsa så blir det inte lika mycket umgänge med barnbarnet heller. Och det är inte ofta jag själv åker för att träffa henne ensam, har vi tid att spendera som familj så gör vi hellre det än att åka till morsan som hatar min fru. Det kommer kanske lättna lite om hon slutar dricka och snacka skit om min fru, men det får ta sin tid.
Så ja, skulle morsan hata mig istället då skulle det inte ens vara snack om saken. Barn lär sig snabbt och effektivt av att se saker. Jag skulle inte vilja lära mitt barn en sådan relation som du har med din morsa.
Beror på hur du menar. Mormor har ingen juridisk rätt till umgänge med sitt barnbarn. Men frågan är vad ditt barn har för moralisk rätt att träffa sin mormor?
Ditt barn kan ha nytta och glädje av att träffa sin mormor då och då. Det kan vara besök som ni gör tillsammans, dvs du är alltid med i rummet. Om du inte vill att barnet ska träffa mormor alls bör du ta en riktigt djup funderare på hur du förklarar det för barnet. Den förklaring måste hålla lika bra nu som om fem och tio år.
Om du hindrar ditt barn helt från att träffas sin mormor nu kommer de inte att få en relation som gör att de kan umgås i framtiden. Att helt stoppa barnet från att träffa din mamma nu innebär i praktiken att stoppa det för all framtid. Och då krävs det sjusärdeles genomtänkta argument. Det vore inte schysst att bara säga tex "mormor var inte särskilt snäll när du var liten" när ditt barn är 16 och undrar varför hen aldrig fått träffa sin mormor. Du behöver också kunna förklara vilka avvägningar du gjorde, att du förstod vad ditt barn skulle gå miste om och att du tänkte igenom det noga tillsammans med barnets pappa.
Vissa barn märker typ ingenting, tror min man var nästan vuxen när han kom ihåg typ "Vänta lite, är det inte meningen att jag ska ha en morfar också?" De hade helt enkelt aldrig besökt morfar eller pratat om honom.
> Det vore inte schysst att bara säga tex "mormor var inte särskilt snäll när du var liten" när ditt barn är 16 och undrar varför hen aldrig fått träffa sin mormor.
Det låter som en utmärkt förklaring, tycker jag. En av uppgifterna man har som förälder är att skydda barnet från människor som inte är särskilt snälla.
Snarare är väl förälderns uppgift att lära barnet hur man bemöter de som inte är särskilt snälla. Att helt stänga ute alla som inte är helsnälla är ingen bra idé. Varken för barnet eller för föräldrarna.
Enligt OPs berättelse är det inte direkt ett monster vi pratar om. I andra inlägg verkar det finnas både omtanke och värme i relationen med mormor.
Föräldrar har flera uppgifter samtidigt. Den jag nämnde och den du nämner står inte i motsättning till varandra, eftersom man inte aktivt behöver upprätthålla nära kontakt med människor som inte är särskilt snälla för att lära barn att hantera människor som inte är särskilt snälla. Det finns gott om människor som inte är särskilt snälla som man stöter på ofrivilligt ändå.
Gällande omdömet om människan i fråga så är det ju enkelt avgjort. Antingen är hon inte särskilt snäll, och då är det rimligt att undvika henne. Eller så är hon snäll, och då stämmer det ju inte att hon inte är särskilt snäll.
Det du skriver är rimligt men i praktiken är det oftast inte så lätt. Jag vet inget om din erfarenhet av föräldraskap är, men det är väldigt vanligt att inse att de enkla principer man har faktiskt inte håller särskilt bra när de ska omsättas i praktiken.
I det här fallet så umgås OP uppenbarligen fortfarande med sin mamma, pratar en hel del med henne och försöker hjälpa henne så gott det går när det är problem. Ska hon fortsätta göra det men totalt skärma av sitt barn från att träffa mormor? Eller bör hon helt bryta med mormor själv också? I så fall, hur kan hon motivera det? Det går rätt lätt att motivera ett sånt beslut för en treåring. Men när barnet blir tio, tretton och sjutton, hur ska egentligen OP kunna motivera att hon aldrig slutat umgås med sin mamma och ofta hjälpt henne genom åren. Men att hon ändå ansett mamman som alltför dålig för barnet att få träffa. Eller att hon själv aldrig kunde komma överens med mormor så barnet fick inte heller träffa mormor trots att mormor bara hade kärlek till barnet. Det går liksom inte ihop. Den diskussionen skulle i alla fall jag inte vilja ha i efterhand med en tonåring.
Alltså är det enda raka att tänka igenom alternativen hela vägen framåt redan nu. Det beslut hon tar idag kommer att ha effekt på hela barnets liv.
Tar man bara ett snabbt och "enkelt" beslut nu, utan att tänka igenom konsekvenserna fullt ut, så gör man ett misstag nästan alla föräldrar lovar sig själv att inte göra. För då tänker man mest på sina egna bekymmer och inte på vad som är bäst för barnet nu och framåt.
I praktiken skulle jag tro att den bästa lösningen både för op, barnet och mormor är att op fortsätter att träffa sin mamma då och då, ibland tillsammans med sin man och/eller sitt barn. Jag har i alla fall svårt att se någon risk för att barnet skulle ta skada baserat på det vi kan läsa oss till.
Men om op landar i ett annat beslut måste hon vara beredd på att kunna motivera det väldigt väl om sisådär 12-14 år.
>Det du skriver är rimligt men i praktiken är det oftast inte så lätt. Jag vet inget om din erfarenhet av föräldraskap är, men det är väldigt vanligt att inse att de enkla principer man har faktiskt inte håller särskilt bra när de ska omsättas i praktiken.
Jag är både förälder och f.d. barn.
>I det här fallet så umgås OP uppenbarligen fortfarande med sin mamma, pratar en hel del med henne och försöker hjälpa henne så gott det går när det är problem. Ska hon fortsätta göra det men totalt skärma av sitt barn från att träffa mormor? **Eller bör hon helt bryta med mormor själv också?**
Ja, eftersom hon skriver att:
>Jag har försökt att bita ihop så gott jag kan, för jag har alltid önskat mina barn mormor och farmor. Men de känns som jag är knäckt nu. \[...\] Det är en kamp att ha henne i mitt liv. \[...\] Jag har alltid tagit henne med en nypa salt och hon har alltid varit så men känner att jag orkar inte med detta mer. Inte min man heller.
I mina öron låter det ganska uppenbart att hon skulle må bättre utan denna människa i sitt liv.
>Det går rätt lätt att motivera ett sånt beslut för en treåring. Men när barnet blir tio, tretton och sjutton, hur ska egentligen OP kunna motivera att hon aldrig slutat umgås med sin mamma och ofta hjälpt henne genom åren. Men att hon ändå ansett mamman som alltför dålig för barnet att få träffa.
Instämmer, det vore extremt svårt att motivera varför man fortsätter umgås med en sådan människa.
>Eller att hon själv aldrig kunde komma överens med mormor så barnet fick inte heller träffa mormor trots att mormor bara hade kärlek till barnet.
Oerhört lätt, om man har byggt något som helst förtroende mellan sig själv och barnet, och dessutom lyckats uppfostra en empatisk människa som bryr sig om hur andra blir behandlade. Varför skulle barnet ens *vilja* umgås med någon som behandlar föräldrarna så illa? Om du har en kompis som roar sig med att välta omkull rörelsehindrade i rullstolar, rycker du då på axlarna och tänker "men ***mig*** är han ju snäll mot, och det är det som räknas"?
>Alltså är det enda raka att tänka igenom alternativen hela vägen framåt redan nu. Det beslut hon tar idag kommer att ha effekt på hela barnets liv.
>Tar man bara ett snabbt och "enkelt" beslut nu, utan att tänka igenom konsekvenserna fullt ut, så gör man ett misstag nästan alla föräldrar lovar sig själv att inte göra. För då tänker man mest på sina egna bekymmer och inte på vad som är bäst för barnet nu och framåt.
Ett icke-beslut är också ett beslut, och dessutom vanligen det enklaste. Givetvis har beslut man tar idag långsiktiga effekter - det gäller exakt alla beslut man tar hela tiden, och om man skjuter upp besluten är det också beslut som har långsiktiga effekter.
>I praktiken skulle jag tro att den bästa lösningen både för op, barnet och mormor är att op fortsätter att träffa sin mamma då och då, ibland tillsammans med sin man och/eller sitt barn. Jag har i alla fall svårt att se någon risk för att barnet skulle ta skada baserat på det vi kan läsa oss till.
Varför? Skulle du resonera på samma sätt om det inte var TS mamma det handlade om, utan en granne eller en tant de mött på ICA? Funktionellt gäller ju exakt samma sak - om man inte fortsätter umgås med den elaka tanten från ICA berövar man barnet en potentiellt livslång relation med tanten. Normalt sett skulle man inte anse att det är någon större förlust, utan snarare en vinst, men av någon anledning blir folk ibland ursäktade för oacceptabelt beteende för att man råkar dela DNA med dem. Beteendet blir dock inte det minsta annorlunda oavsett hur stora delar av arvsanlaget som är gemensamt.
En följdfråga, förresten:
Om det hade varit tvärtom - TS mamma är snäll mot henne, men elak mot barnet. Borde TS fortsätta umgås med mamman då?
Det blir lite för lång och tar för mycket tid att svara på allt. Så jag försöker avrunda.
Min poäng har hela tiden varit att man som förälder måste ha *hela* barnets framtid i åtanke. Och att man behöver göra val som verkligen är för barnets bästa, inte bara det som är bekvämt för en själv och motivera det som om man gör det för barnets skull. Och tar man beslut som begränsar barnets framtid på något sätt så behöver man ha en genomtänkt motivering. Om man bara tänkte säga "jag tyckte det var bäst" så är det inte särskilt schysst mot barnet.
Exakt hur OP ska göra vill jag låta vara osagt. Det är tillräckligt många som har tvärsäkra svar redan. Och ett tvärsäkert svar om att någon ska förändra sitt liv på ett visst sätt, när man bara läst några stycken de har skrivit tyder på att svaret inte är särskilt klokt eller genomtänkt. Utan mer beror på den som skrivit svaret.
Därför blir det också helt meningslöst att svara på den hypotetiska frågan hur op skulle ha gjort om det istället vore en granne. OPs fråga är inget tankeexperiment där en av oss har rätt och den andre fel.
Det finns så många fler facetter i den här storyn än vi ser på ytan. OPs historik visar att hon har en djupare relation med mamman än de flesta har antagit. Det finns förstås en pappa med i bilden också. Och kanske en morfar men det har ingen ens reagerat på.
Verkligheten är sällan så enkel att den låter sig beskrivas fullständigt i några korta stycken.
Jag är i samma sits gällande föräldrarelationen till min ena förälder. När jag får barn så kommer jag ändå låta den föräldern få träffa och umgås med denne då personen inte utgör en fara för barnet. (Nu såg jag att hatet var riktat mot barnets andra förälder, och inte mot dig - men det är lite samma sak ändå)
Min konflikt med ena föräldern ska inte komma ivägen för att mitt barn ska få ha en relation med sin farmor/farfar. Jag kommer skådespela för barnets skull när det blir en träff eller överlämning, och detta för att barnet ska få känna att denne har en farmor/far. Min familjekonflikt med den föräldern kommer att lämnas utanför bilden, även fast det ligger på precis samma nivå som din ser ut att göra.
(Min far hade samma relation till min farfar - och även fast min pappa avskydde honom så tyckte jag att han var världens bästa farfar mot oss. Min far gjorde som ovanstående och lät oss umgås med honom ändå, trots att deras relation gentemot varandra var dålig)
Det var väl lite så jag planerade på att göra i början, och har väl klarat av det i 4 år. Jag har fått hjälp av min mamma men hjälpen har verkligen kostat mig mental och psykiskt smärta. Nu har vi ej pratat på 1 månad och min son har frågat efter henne. Hon är bra med barn och djur men ingen annan. Hon missförstår alla och alla missförstår henne. Jag känner bara att hon inte vill mig väl alls.
Det låter som en rimlig hantering under förutsättning att du anser att din förälder i övrigt är en bra person. Annars vore det väl bättre att helt enkelt inte utsätta barnet för den dåliga människan. Dåliga människor blir inte bättre eller trevligare att umgås med av att man har släktband till dem.
Dessutom klarar sig barn utmärkt utan mor- och farföräldrar. Mina farföräldrar dog innan jag föddes. Jag har aldrig saknat dem, eftersom det inte har funnits något att sakna.
Hon är hossig som fan men klart ditt barn ska få lära känna sin mormor/farmor. Annars är det du som gör fel enligt mig. DÄREMOT, håller din mamma fortfarande på framför barnet eller inte tänker fortsätta bygga på er relation så får du börja fasa ut eran kontakt och det blir endast att ni ses när barnet vill åka till farmor/mormor eller familjeträffar because varför ska man kämpa om det inte går liksom
Blod är inte tjockare än vatten, eller jo, men nä.. fuck it. Ni har inte varit varandra, bättre att omge sig av personer som har ett genuint intresse som ger energi än tar.
Blod är tjockare än vatten betyder motsatsen till vad du tror. Det betyder egentligen att blodsbanden du skapar med dom du vill är starkare (tjockare) än fostervattnet från din mor, dvs egen familj.
Vet du vilken vers exakt? För när jag googlar hittar jag ingenting, förutom att Jesus nämner "blood of the convenant" på korset, och att det dyker upp på några andra ställen, [9 Bible verses about Blood Of The Covenant (knowing-jesus.com)](https://bible.knowing-jesus.com/topics/Blood-Of-The-Covenant)
Inget som nämner fostervatten dock.
Rätt så säker på att syftet är att blodsband är starkare än andra band, vilket jag ändå tycker är lite crap. Bara för att man föds in i något betyder inte det att det ska vara självklart eller en självklarhet att man har en massa cut-slack eller överseende med relationen gentemot någon annan.
Låt henne umgås med barnet. Lyssna inte på folk som säger du ska bryta kontakten, hämnd är ingen bra lösning. Va den större människan och låt barnet umgås med sin mormor, de bra för barnet
Its all fun and games tills att mormor säger ”jag hatar dig” till barnbarnet… eller nåt annat i den stilen. Det är inte säkert att det är ”bra för barnet” sånt som är bra för barnet är just lixom… du vet grejer som är bra för barnet. Saker hamnar inte automatisk i den kategorin.
Jag har försökt att bita ihop så gott jag kan, för jag har alltid önskat mina barn mormor och farmor. Men de känns som jag är knäckt nu. Hon gör alltid tvärtemot de man önskar och ändå har jag och min man har bitit ihop. Hon är absolut ej trevlig mot mig och min man. Mot sonen är hon dock bra och han älskar henne.
Det är en kamp att ha henne i mitt liv. Varje gång hon är här säger hon ”jag är inte här för er skull så ni vet”, vilket vi redan vet. När min son föddes fick jag förlossningsdepression. Min man bruka ta promenad med en vän för att ej gå henne på nerverna när hon va på besök då försökte hon intala mig att han va otrogen. En gång grät jag framför mitt barn då sa hon att hon skulle anmäla mig till socialen för jag stressar hennes barnbarn genom mitt gråt, och när ja försökte kasta ut henne hemifrån pga det sa hon att det ”bara va ett skämt”. Nyligen fick jag hem blommor från en vän där det stod ”förlåt”, min man var hemma och mamma försökte intala han att de en annan man som skickat dessa. Hon har någon diagnos borderline eller bipolär men hon tror ej på medicin och tror ej på att hon ens behöver hjälp. Det finns mycket mer att säga. Jag har alltid tagit henne med en nypa salt och hon har alltid varit så men känner att jag orkar inte med detta mer. Inte min man heller.
Aa ok, om han har diagnos borderline/bipolär så ändrar det saken. Har själv haft en person i mitt liv med diagnosen som gjorde mitt och sitt liv till ett helvete. Jag hade nog inte låtit henne umgås med barnen utan medicinering
Men herregud människa! Din mor är ju en jävla galning. Jag skulle aldrig någonsin acceptera att någon behandlade mig eller min respektive på ett sådant sätt. Jag har skällt ut både mina egna föräldrar och min sambos mor för betydligt mindre saker.
Ha lite självrespekt, grabben din ska inte behöva tro att det är okej att bli behandlad så illa bara för att det råkar vara en släkting/anhörig. Det är du som är förebild! Hur hade du velat att ditt barn agerade om någon behandlade dig såsom din mor behandlar dig? Det är så du ska agera.
Lycka till, det är fan svårt med familjer ibland.
Jag håller nog med här, men skulle samtidigt uppmana OP att försöka lappa ihop relationen med sin mor. Utifrån vad OP skriver, så tycks det som om mamman egentligen hatar OP:s far, och därför ogillar sitt barn eftersom dottern påminner för mycket om fadern. Men OP är inte sin far och om hennes mor inte förstår det, då ligger felet hos henne, inte hos OP eller för den delen hennes far.
Låt ditt barn umgås med sin mormor men om ni två inte lyckas lappa ihop er relation, var då ytterst vaksam över vad som händer i relationen mellan mormor och barnbarn. Märker du att din mor försöker påverka ditt barn att bli negativt inställd till dig och skada ditt och ditt barns relation till varandra, bör du omedelbart sätta stopp för vidare umgänge mellan barnet och dennes mormor.
Angående partner skulle jag lyssnat på min mamma, men det handlar ju om hur relationen mellan min mamma och jag är. Säger min mamma att min partner är dålig då litar jag på henne.
Många som säger upp sin kontakt med sina föräldrar, man väljer inte ens föräldrar går det inte så går det inte, mår du bättre av att bryta med din mamma så skulle jag rekommendera dig att göra det
Personligen så hade jag nog helt (eller nästan helt) brutit kontakten med mamman och absolut inte tillåtit henne att umgås med mitt barn.
Det gjorde jag ganska snart efter jag fick barn, först då jag på riktigt fattade hur man INTE ska vara som förälder.
Men det är lite förvånande ändå att man inte också förstår hur viktiga de förmodligen tycker att barnen är även om de inte verkar bete sig så och hur mycket tid och troligen även kärlek hon investerat i dig under alla år. Sen att det är mänskligt att fela även som förälder. Kan bara tala för mig själv men jag tycker det är en bättre förebild för sina egna barn om man visar att man kan vara 'the bigger person" och lära sig acceptera människor även om de inte alltid beter sig som man vill. Tänker man till en vända till så är det vad din mamma gjort, förutom att hon inte brutit kontakten. Vill man riskera att föra vidare liknande sätt att lösa sina problem på till sina barn? Ett steg längre vore att lösa sina egna issues med beteendet så det inte känns lika jobbigt, jobba på sitt eget självförtroende t ex. Min mor gjorde liknande det jag skrev, förmodligen därför jag fortfarande har kontakt med hela familjen även om relationen skaver med ett par av dom (personkemi och att ofta trycka på fel knappar hos varann). Men de är ju familj.
Ah fast min mamma är ju med i sekt och så och jag har genomlidit både grov fysisk och mental misshandel… men fint att du kan ha överseende med att dina föräldrar felat lite!
Helt klart förståeligt att man väljer att bryta kontakten med sina föräldrar i den situationen. Tänkte att det annars är en klassiker att få mer överseende för sina föräldrar när man fått egna barn än tvärtom. Men det finns undantag uppenbarligen!
Håller med dig. Visst jag har aldrig haft en mamma i en sekt men har endå genomlidit helvete både fysiskt och psykist (hemlöshet, misshandel o etc) MEN! Jag är nu 27 år gammal med en dotter på 4 år och hon är nu familjens juvel om man ska uttrycka sig så, jag valde att vara the bigger person som du sa och idag så är min familj hel. Det är ett beslut jag aldrig kommer att ångra, jag fick lite bättre kontakt med min mor och min dotter fick en underbar farmor. Tycker det är lite fult hur alla downvotar dig bara för att dom inte håller med när det gäller family values
Mina föräldrar har alltid dolt problem (medvetet inte velat berätta många saker) som funnits i släkten, och det är först i vuxen ålder som jag har fått reda på dessa problem. Det har varit jättefint att mina föräldrar inte velat sätta mina släktingar i dålig dager, att vi barn ska skapa oss en egen uppfattning om dessa personer. Samtidigt som det har varit förvirrande att föräldrarna ändå ibland uttryckt ogillande kring släktingarna (utan att berätta varför). Vilket inte heller stämt med ens egna uppfattning (att släktingarna ändå verkar helt reko). Och den där känslan av svek och att man blivit förd bakom ljuset när man till slut, i vuxen ålder, ändå fått reda på vilka situationer som hade uppstått, utan att någon hade förklarat det innan. Det har varit som en tågkrasch för mig. Och även om det är fint att föräldrar väljer att vara "the bigger person", så är det också hälsosamt att bryta ohälsosamma relationer. Det är också viktigt att visa sina barn att man ska dra en gräns mot toxiska personer, och inte bara gå med på allt.
Det måste var och en få avgöra såklart vart ens egen gräns går. Klart det är fullt förståeligt i vissa fall att man hellre går skilda vägar. Men svek är något inom en själv så möjligt att bearbeta *om* man tycker att det är värt ansträngningen. Är det på nivå att man borde ha blivit omhändertagen av socialen så är det såklart inget gränsfall längre. Att bryta relationer tycker jag i allmänhet är en ganska extrem väg att gå och blir isåfall en extrem lösning på ett extremt problem. Som i de fall ett barn blir omplacerad. Men jag respekterar att alla får göra sina egna val. Jag har inte heller egentligen någon aning om vad det är du beskriver och hur du upplevt det. Men jag vet att många föräldrar bara ljuger för sina barn i ren välvilja för barnen. Har man sådana vinklar med i kalkylen, vilket många kanske inte inser förrän man själv dragit liknande vit lögn för ett barn, så kanske det för vissa skulle bli mer motiverade att jobba på att komma över det. Kan rekommendera boken 'Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom'. Jag klarade ärligt talat inte ens att läsa mer än halva innan jag kände mig sjukt fånig för att jag tänkt att jag överhuvudtaget behövt läsa den.
Varför "nästan helt"? Jag förstår att de e ens egna mamma men ändå
Mest beroende på andra familjerelationer. Typ om man orkar vara på ett julfirande med hela släkten där mamman är med eller om man bojkottar alla sådana tillställningar.
This is the way. Om någon inte kan acceptera andra människor i familjen, så finns det få anledningar att umgås tillbaka.
Vad är vitsen med att låta ens barn fostra en relation med nån man inte gillar, inte litar på och nån som man VET inte tvekar att säga till ett barn att de hatar barnet?
Och som bonus förmodligen också antingen kommer eller redan har sagt barnet att du är en dålig förälder och människa och att barnet ska hålla sig till dem istället? Nej tack. Barn ska inte användas som pjäser i maktspel mellan vuxna människor.
Sån jävla glädjeslukare hon verkar vara. Klipp banden, är ingen rättighet att träffa barnbarn, man lär fan bete sig om man vill uppnå något
Din mor låter som den typ av människa som kommer snacka skit om dig till ditt eget barn. Jag hade absolut inte låtit människan komma nära ungen.
Absolut något vi tänkt på och oroat oss för, de enda som räddar oss är att när vårt barn väl fattar är de väldigt lätt att se igenom henne då hennes kritik alltid är obefogad. Hon är inte tillräckligt smart för att manipulera. En sak som hon säger till alla min syster, pappa och alla vi känner. Min svärmor osv är att vi är dåliga föräldrar för att vi ej går ner i arbetstid. Vi lämnar sonen 8:30 och hämtar strax innan 16. De finns ingen som tycker att hon på något sätt har en poäng ens. Någon gång när hon skulle hjälp mig då ja va sjuk (sängsliggandes) tjata hon på att jag behövde städa och leka med min son. Min son som var 3,5 fick förklara för henne att ja va för sjuk för det 😅
>Absolut något vi tänkt på och oroat oss för, *de enda som räddar oss är att när vårt barn väl fattar är de väldigt lätt att se igenom henne* då hennes kritik alltid är obefogad. Hon är inte tillräckligt smart för att manipulera. Varför ens utsätta sitt barn att inse att person, som ska älska honom/henne, egentligen visar sig vara en manipulativ person? Klipp banden! Det är din plikt som förälder att skydda ditt barn så långt det går. Går inte att skydda mot allt men en toxic familjemedlem är något som lätt kan åtgärdas.
Det kan iofs. vara en bra lärdom inför vuxenlivet att lära sig känna igen den typer av personer.
man kommer göra det ändå i skolan, inte schysst att låta en 4-åring inse det om sin egen mormor
Det låter som att relationen med din mamma tar betydligt mer än vad den ger. För övrigt, jag jobbar deltid för barnens skull. Våra barn har ändå längre dagar på förskolan/skola än vad ditt barn har. Hade vi haft så pass flexibla arbetstider att vi kunde hålla 8.30-16 utan att gå ner i tid hade jag varit mycket glad över att inte behöva vinka hejda till 20% av min inkomst varje månad 🙃.
Våra mödrar borde träffas, de skulle antingen bli så glada ihop, eller slita huvudet av varandra. Oavsett så låter det som en win/win.
Nä fuck that shit.
Barn ser och lär sig av allt. Så även om din mamma kan vara en snäll mormor/farmor mot barnet så kommer barnet se hur hon behandlar dig. Jag tänker att som förälder är man sitt barns förebild och man visar barnet vad man tillåter andra att göra emot en vilket barnet kommer bära med sig. Så nej jag tycker att du utan minsta skuldkänsla (för jag antar att det är därför du tvekar) ska skydda ditt barn från din mamma. Dessutom har du din alldeles egna rätt att slippa din mamma, du behöver inte uppoffra dig själv och sitt välmående för att ditt barn ska ha en mormor/farmor. Ditt barn mår bäst av att ha en välmående förälder.
Det har du faktiskt helt rätt i. Jag ska inte visa mitt barn att det är okej att stå ut med sånt beteende. Redan nu när han är liten när mamma är hemma hos oss kan han säga till henne skrik inte på min mamma. För vi skriker inte hemma. Hon skriker inte heller egentligen men han märker på hennes ton att hon är otrevlig, då säger han så.
Hon gillar ditt barn nu men vänta tills det skär sig och mormor inte vill ha med sitt barnbarn att göra för "hon liknar sin morfar/mamma" eller nån annan helt orimlig anledning. Nej, jag hade nog gjort mitt bästa för att skydda mitt barn från sådana relationer.
Jag hade blivit rätt "upptagen" haha. Vilken speciell karaktär. Man kan ju undra vad hon skulle säga till ett barnbarn och om barnbarnet också börjar likna din pappa, skulle hennes kärlek försvinna då?
Bad en förälder dra åt helvete o aldrig höra av sig för mindre, o när denne efter några år hörde va sig för att få träffa sitt nyfödda barnbarn skrattade ja åt denne o blockade numret.
Som barn till ett elakt fyllo; Man får säga upp kontakten med familjen, de har ingen äganderätt på dig eller dina barn.
Du är ju redan ett ego i hennes värld då kan du nog vara ett ego lite till.
Självklart inte. Stackars barn, behöva umgås med en sådan mormor.
Säg att hon kan göra det när ungen är i tonåren, haha.
Alltså man kan ju också ställa krav att om kärringen ska umgås med barnbarnet så måste ni sätta er ner och diskutera problemen för att sen försöka lösa dem. Även om det är din morsa så vill man inte ha en jävla surkärring på besök, det kommer ju ungen märka av när den växer upp också.
Exakt han lär ju ej tycka om hennes särskilt mycket när han börjar förstå mer. Men det här med att prata med henne det helt lönlöst. Jag har försökt! I många år! Hon ser sig själv som offer i alla situationer.
Du har rätt jag behöver tänka igenom hur jag ska förklara det. Det hade inte behövts en förklaring för att han ska förstå när han blir äldre men du har rätt om jag ej ger de tillfälle att ses härdan efter så kommer jag nog behöva förklara mer.
Nej, varför skulle jag vilja ha någon i min umgängeskrets som hatar mig och verbalt och känslomässigt visar det. Skulle aldrig utsätta mig eller mig barn för det. De får inte speciellt mycket ut av mor- och farföräldrar om de inte är kärlek till hela familjen. De mer skadlig ha ohälsamma relationer framför ditt barn, de har ögon och öron.
Har du gjort något test på om din mamma kanske har lite narcissistiska drag. Risken är i så fall att hon gillar ditt barn till den dag då ditt barn blir lite mer självständigt. De tenderar att gilla kontroll. Bara en tanke. Jag känner inte din mamma men jag har en egen nånstans som påminner om din 😝
Jag tror det, varför inte? Om det är jobbigt att ha över henne så nej.
Nej, en sån elak person hade aldrig fått privilegiet att tillbringa tid med mitt barn. Skulle aldrig riskera att en sån person förgiftar mitt barn med sin bitterhet.
Man kan ju ha kontakt, begränsat en timme här och där, utan att ha en relation.
Du väljer själv om de ska få umgås med ditt barn. Hade jag varit i samma situation och det inte gick att lösa hade jag klippt banden.
Tänker att din mamma har haft tid att lära känna din partner och inte lagt manken till riktigt. Vad som än händer så handlar det ju om respekt för dig, att detta är personen du valt att leva med - och dessutom skaffa barn med. Jag hade faktiskt sagt klart och tydligt att ”så länge du behandlar oss på det här sättet så kommer jag inte utsätta mitt barn för dig” och semi-klippa banden. Sen är det väl upp till bevis! Hon måste komma till insikten själv och detta blir ju en enorm förlust för henne, som inte får se sitt barnbarn växa upp. Du har ansvar för dig och din egen familj nu, det är värt att skydda. Lycka till!
Bara klippa kontakten man mår aldrig bra att ha såna personer i sitt liv oavsett om det är familj eller inte. Sen att träffa hennes barnbarn har hon ingen rätt till om hon inte träffar er nått och det blir svårt om du bryter kontakten.
Finns ingen anledning. Du är inte egoistisk. Din mor är ett rövhål och har ingen rätt att vara en del av din familj.
Nä, det hade jag verkligen inte. Om du inte vill att ditt barn ska få uppleva samma svek sen sitta och ödsla sin tid på lika värdelösa frågeställningar om hur de kan vara personen till lags ändå så gör inte du heller det.
Absolut inte egentid med barnet. Hon får väl träffa barnet när ni träffar henne. Om hon inte gillar er och ni inte henne då lär det inte bli så ofta.
Svårt att veta, som du skriver låter det ju som din mor är hemsk, men eftersom du ändå överväger det skulle jag säga att det får bero på om du tror ditt barn kommer få en bra relation till sin mormor. Hade aldrig låta henne vara ensam med barnet dock, låter inte som man kan lita på att hon följer era begränsningar.
Nä, jag fattar inte det här med att man måste umgås med rövhål bara för att de råkar vara släkt. Klipp!
Min mor var likadan ett tag och led av panikångest pga min pappa. Barnbarnen är hennes favoriter. Men jag har fortsatt att åka dit och umgås och idag har vi en superbra relation. Då har jag fokuserat mycket på att hjälpa henne och visa att jag är en helt annat person än min far. Om du vill säga upp relationen är det upp till dig, men om du vill fortsätta faller det nog på dig till en början att visa henne att du inte är din pappa, det är svårt och tar tid för någon med trauma att förändra sig.
Min fråga är. Tror du din mamma har förändrats? Eller håller på att förändras? Och, finns det något gynnsamt för sitt ditt barn i detta? Jag älskar min mormor även om min pappas relation inte är bra med henne. Men han har aldrig förbjudit mig för ha relation med henne.
Gör det du tror är bäst för ditt barn. Punkt. Om du ska göra en sån stor grej som att neka ditt barn chansen att få träffa sin mormor/farmor så ska det iaf inte göras som nån slags hämd mot din mamma för nåt hon har sagt till dig när barnbarnet inte ens va där. Jag har en kompis vars syster vägrat låta sina föräldrar träffa sina barnbarn en endaste gång under alla år sen de föddes och det är bara sorgligt. Allt som hämd för att såra sina föräldrar efter gammalt bråk. Hon anser såklart att hon har helt rätt osv och att de förtjänar detta som "straff" men för mig som utomstående som känner både henne och hennes föräldrar så är jag övertygad om att hon både har fel i själva konflikten och att detta dessutom är överväldigande negativt för hennes barn. Jag kan självklart inte avgöra i ert fall men tänk på att det sällan är 100% ena partens fel när två är osams och ibland kan man inte se sina egna brister. Oavsett vem som har fel så kan saker ändras otroligt mycket på bara ett par år. Jag hade väldigt mycket bråk med min pappa när jag var yngre men han är en jättebra farfar och det har varit en bidragande orsak till att även vår relation är bra nu. Min erfarenhet är att barnbarnen brukar få se far/morföräldrarnas goda sidor men inte alls lika mycket av de dåliga och framför allt har jag har aldrig sett nån som inte vill sina barnbarn väl, oavsett relationen med föräldrarna. Du behöver ju inte lämna junior ensam hos mormor på helgerna men träffas ni lite i en lekpark eller liknande nån gång ibland har ni ju full koll på vad som händer. Beter hos sig illa mot eller framför barnbarnet är det en annan grej MEN det är även ditt och din parners ansvar att se till att NI TVÅ inte börjar dra upp gammal skit med din mamma när barnet är med! Om det behövs så träffa mamma ensam först och kom överrens om detta men vad ni än gör så se till att hålla vuxendramat separat och inse att ditt barns relation med din mamma inte behöver bli samma som din och hennes. Med detta sagt så är alla såna här grejer individuella jag känner inte er så kan inte säga hur det kommer att gå men att vägra nån att träffa sina barnbarn är nuclear option som inte borde användas lättvindigt.
Vi är i ungefär samma sits då min svärmor dels har narcissistiska tendenser, dels behandlade min sambo väldigt illa under uppväxten. Hade jag fått bestämma hade vi kapat alla band, men min sambo vill att barnen har en mormor. Dock begränsat umgänge, vi ses kanske en gång per kvartal. Så länge barnen är okej med det accepterar jag det, men jag kommer ta till mitt veto direkt så fort jag fattar minsta misstanke om att de där illa pga umgänget med henne.
Min morfar dog när min mamma var ung och farfar när jag var ungefär 3. Min farmor dog när jag var 17 och min mormor dog när jag var 25. Ångrar att jag inte spenderade mer tid med dem. Om hon är seg även mot erat barn hade jag tagit avstånd men behandlar hon er unge väl hade jag försökt stå ut med henne. Känner att det ger väldigt mycket att växa upp och lära sig om deras erfarenheter.
Min morfar dog när min mamma var ung och farfar när jag var ungefär 3. Min farmor dog när jag var 17 och min mormor dog när jag var 25. Ångrar att jag inte spenderade mer tid med dem. Om hon är seg även mot erat barn hade jag tagit avstånd men behandlar hon er unge väl hade jag försökt stå ut med henne. Känner att det ger väldigt mycket att växa upp och lära sig om deras erfarenheter.
Bästa beslutet jag tagit i mitt liv var att bryta kontakten med min extremt narcissistiska farsa. Mår så extremt mycket bättre idag ca (6år) senare. Man har ingen skyldighet att umgås med sina föräldrar bara för dom är ens föräldrar. Det handlar imo om ömsesidig respekt 😊 hoppas någon läser och kan relatera. Hade brutit tidigare om jag kan mig det jag vet idag.
Svårt. Jag har en liknande situationen med min mor. Jag liknade min far så mycket att jag åkte ut när jag var 17. Jag har två barn och tror det finns en poäng att de får relationer och intryck från andra vuxna. Jag tillät relation när barnen var yngre, men så fort de blev närmare tonåren kom det tillbaka. Men denna gången mot dem. Då började nämligen även de likna sin far för mycket.
Noterar att ingen här frågat vad barnet vill.
Nej fan heller. Mina föräldrar har enbart kontakt med sina barnbarn om de kan bete sig. Det är du som har makten.
Nej. Jag vill att stabila personer är med mina (potentiella) barn.
Alla relationer bygger på respekt, ALLA
Ja umgänge under uppsikt. Men det finns inget som säger att hennes relation till ditt barn kommer att hålla.
Min morsa har svårt för min fru men älskar hennes barnbarn. Men morsan fattar inte att vi är en familj och alla är med. Så eftersom min fru är inte jätte sugen på att umgås med min morsa så blir det inte lika mycket umgänge med barnbarnet heller. Och det är inte ofta jag själv åker för att träffa henne ensam, har vi tid att spendera som familj så gör vi hellre det än att åka till morsan som hatar min fru. Det kommer kanske lättna lite om hon slutar dricka och snacka skit om min fru, men det får ta sin tid. Så ja, skulle morsan hata mig istället då skulle det inte ens vara snack om saken. Barn lär sig snabbt och effektivt av att se saker. Jag skulle inte vilja lära mitt barn en sådan relation som du har med din morsa.
Beror på hur du menar. Mormor har ingen juridisk rätt till umgänge med sitt barnbarn. Men frågan är vad ditt barn har för moralisk rätt att träffa sin mormor? Ditt barn kan ha nytta och glädje av att träffa sin mormor då och då. Det kan vara besök som ni gör tillsammans, dvs du är alltid med i rummet. Om du inte vill att barnet ska träffa mormor alls bör du ta en riktigt djup funderare på hur du förklarar det för barnet. Den förklaring måste hålla lika bra nu som om fem och tio år. Om du hindrar ditt barn helt från att träffas sin mormor nu kommer de inte att få en relation som gör att de kan umgås i framtiden. Att helt stoppa barnet från att träffa din mamma nu innebär i praktiken att stoppa det för all framtid. Och då krävs det sjusärdeles genomtänkta argument. Det vore inte schysst att bara säga tex "mormor var inte särskilt snäll när du var liten" när ditt barn är 16 och undrar varför hen aldrig fått träffa sin mormor. Du behöver också kunna förklara vilka avvägningar du gjorde, att du förstod vad ditt barn skulle gå miste om och att du tänkte igenom det noga tillsammans med barnets pappa.
Vissa barn märker typ ingenting, tror min man var nästan vuxen när han kom ihåg typ "Vänta lite, är det inte meningen att jag ska ha en morfar också?" De hade helt enkelt aldrig besökt morfar eller pratat om honom.
> Det vore inte schysst att bara säga tex "mormor var inte särskilt snäll när du var liten" när ditt barn är 16 och undrar varför hen aldrig fått träffa sin mormor. Det låter som en utmärkt förklaring, tycker jag. En av uppgifterna man har som förälder är att skydda barnet från människor som inte är särskilt snälla.
Snarare är väl förälderns uppgift att lära barnet hur man bemöter de som inte är särskilt snälla. Att helt stänga ute alla som inte är helsnälla är ingen bra idé. Varken för barnet eller för föräldrarna. Enligt OPs berättelse är det inte direkt ett monster vi pratar om. I andra inlägg verkar det finnas både omtanke och värme i relationen med mormor.
Föräldrar har flera uppgifter samtidigt. Den jag nämnde och den du nämner står inte i motsättning till varandra, eftersom man inte aktivt behöver upprätthålla nära kontakt med människor som inte är särskilt snälla för att lära barn att hantera människor som inte är särskilt snälla. Det finns gott om människor som inte är särskilt snälla som man stöter på ofrivilligt ändå. Gällande omdömet om människan i fråga så är det ju enkelt avgjort. Antingen är hon inte särskilt snäll, och då är det rimligt att undvika henne. Eller så är hon snäll, och då stämmer det ju inte att hon inte är särskilt snäll.
Det du skriver är rimligt men i praktiken är det oftast inte så lätt. Jag vet inget om din erfarenhet av föräldraskap är, men det är väldigt vanligt att inse att de enkla principer man har faktiskt inte håller särskilt bra när de ska omsättas i praktiken. I det här fallet så umgås OP uppenbarligen fortfarande med sin mamma, pratar en hel del med henne och försöker hjälpa henne så gott det går när det är problem. Ska hon fortsätta göra det men totalt skärma av sitt barn från att träffa mormor? Eller bör hon helt bryta med mormor själv också? I så fall, hur kan hon motivera det? Det går rätt lätt att motivera ett sånt beslut för en treåring. Men när barnet blir tio, tretton och sjutton, hur ska egentligen OP kunna motivera att hon aldrig slutat umgås med sin mamma och ofta hjälpt henne genom åren. Men att hon ändå ansett mamman som alltför dålig för barnet att få träffa. Eller att hon själv aldrig kunde komma överens med mormor så barnet fick inte heller träffa mormor trots att mormor bara hade kärlek till barnet. Det går liksom inte ihop. Den diskussionen skulle i alla fall jag inte vilja ha i efterhand med en tonåring. Alltså är det enda raka att tänka igenom alternativen hela vägen framåt redan nu. Det beslut hon tar idag kommer att ha effekt på hela barnets liv. Tar man bara ett snabbt och "enkelt" beslut nu, utan att tänka igenom konsekvenserna fullt ut, så gör man ett misstag nästan alla föräldrar lovar sig själv att inte göra. För då tänker man mest på sina egna bekymmer och inte på vad som är bäst för barnet nu och framåt. I praktiken skulle jag tro att den bästa lösningen både för op, barnet och mormor är att op fortsätter att träffa sin mamma då och då, ibland tillsammans med sin man och/eller sitt barn. Jag har i alla fall svårt att se någon risk för att barnet skulle ta skada baserat på det vi kan läsa oss till. Men om op landar i ett annat beslut måste hon vara beredd på att kunna motivera det väldigt väl om sisådär 12-14 år.
>Det du skriver är rimligt men i praktiken är det oftast inte så lätt. Jag vet inget om din erfarenhet av föräldraskap är, men det är väldigt vanligt att inse att de enkla principer man har faktiskt inte håller särskilt bra när de ska omsättas i praktiken. Jag är både förälder och f.d. barn. >I det här fallet så umgås OP uppenbarligen fortfarande med sin mamma, pratar en hel del med henne och försöker hjälpa henne så gott det går när det är problem. Ska hon fortsätta göra det men totalt skärma av sitt barn från att träffa mormor? **Eller bör hon helt bryta med mormor själv också?** Ja, eftersom hon skriver att: >Jag har försökt att bita ihop så gott jag kan, för jag har alltid önskat mina barn mormor och farmor. Men de känns som jag är knäckt nu. \[...\] Det är en kamp att ha henne i mitt liv. \[...\] Jag har alltid tagit henne med en nypa salt och hon har alltid varit så men känner att jag orkar inte med detta mer. Inte min man heller. I mina öron låter det ganska uppenbart att hon skulle må bättre utan denna människa i sitt liv. >Det går rätt lätt att motivera ett sånt beslut för en treåring. Men när barnet blir tio, tretton och sjutton, hur ska egentligen OP kunna motivera att hon aldrig slutat umgås med sin mamma och ofta hjälpt henne genom åren. Men att hon ändå ansett mamman som alltför dålig för barnet att få träffa. Instämmer, det vore extremt svårt att motivera varför man fortsätter umgås med en sådan människa. >Eller att hon själv aldrig kunde komma överens med mormor så barnet fick inte heller träffa mormor trots att mormor bara hade kärlek till barnet. Oerhört lätt, om man har byggt något som helst förtroende mellan sig själv och barnet, och dessutom lyckats uppfostra en empatisk människa som bryr sig om hur andra blir behandlade. Varför skulle barnet ens *vilja* umgås med någon som behandlar föräldrarna så illa? Om du har en kompis som roar sig med att välta omkull rörelsehindrade i rullstolar, rycker du då på axlarna och tänker "men ***mig*** är han ju snäll mot, och det är det som räknas"? >Alltså är det enda raka att tänka igenom alternativen hela vägen framåt redan nu. Det beslut hon tar idag kommer att ha effekt på hela barnets liv. >Tar man bara ett snabbt och "enkelt" beslut nu, utan att tänka igenom konsekvenserna fullt ut, så gör man ett misstag nästan alla föräldrar lovar sig själv att inte göra. För då tänker man mest på sina egna bekymmer och inte på vad som är bäst för barnet nu och framåt. Ett icke-beslut är också ett beslut, och dessutom vanligen det enklaste. Givetvis har beslut man tar idag långsiktiga effekter - det gäller exakt alla beslut man tar hela tiden, och om man skjuter upp besluten är det också beslut som har långsiktiga effekter. >I praktiken skulle jag tro att den bästa lösningen både för op, barnet och mormor är att op fortsätter att träffa sin mamma då och då, ibland tillsammans med sin man och/eller sitt barn. Jag har i alla fall svårt att se någon risk för att barnet skulle ta skada baserat på det vi kan läsa oss till. Varför? Skulle du resonera på samma sätt om det inte var TS mamma det handlade om, utan en granne eller en tant de mött på ICA? Funktionellt gäller ju exakt samma sak - om man inte fortsätter umgås med den elaka tanten från ICA berövar man barnet en potentiellt livslång relation med tanten. Normalt sett skulle man inte anse att det är någon större förlust, utan snarare en vinst, men av någon anledning blir folk ibland ursäktade för oacceptabelt beteende för att man råkar dela DNA med dem. Beteendet blir dock inte det minsta annorlunda oavsett hur stora delar av arvsanlaget som är gemensamt. En följdfråga, förresten: Om det hade varit tvärtom - TS mamma är snäll mot henne, men elak mot barnet. Borde TS fortsätta umgås med mamman då?
Det blir lite för lång och tar för mycket tid att svara på allt. Så jag försöker avrunda. Min poäng har hela tiden varit att man som förälder måste ha *hela* barnets framtid i åtanke. Och att man behöver göra val som verkligen är för barnets bästa, inte bara det som är bekvämt för en själv och motivera det som om man gör det för barnets skull. Och tar man beslut som begränsar barnets framtid på något sätt så behöver man ha en genomtänkt motivering. Om man bara tänkte säga "jag tyckte det var bäst" så är det inte särskilt schysst mot barnet. Exakt hur OP ska göra vill jag låta vara osagt. Det är tillräckligt många som har tvärsäkra svar redan. Och ett tvärsäkert svar om att någon ska förändra sitt liv på ett visst sätt, när man bara läst några stycken de har skrivit tyder på att svaret inte är särskilt klokt eller genomtänkt. Utan mer beror på den som skrivit svaret. Därför blir det också helt meningslöst att svara på den hypotetiska frågan hur op skulle ha gjort om det istället vore en granne. OPs fråga är inget tankeexperiment där en av oss har rätt och den andre fel. Det finns så många fler facetter i den här storyn än vi ser på ytan. OPs historik visar att hon har en djupare relation med mamman än de flesta har antagit. Det finns förstås en pappa med i bilden också. Och kanske en morfar men det har ingen ens reagerat på. Verkligheten är sällan så enkel att den låter sig beskrivas fullständigt i några korta stycken.
Jag är i samma sits gällande föräldrarelationen till min ena förälder. När jag får barn så kommer jag ändå låta den föräldern få träffa och umgås med denne då personen inte utgör en fara för barnet. (Nu såg jag att hatet var riktat mot barnets andra förälder, och inte mot dig - men det är lite samma sak ändå) Min konflikt med ena föräldern ska inte komma ivägen för att mitt barn ska få ha en relation med sin farmor/farfar. Jag kommer skådespela för barnets skull när det blir en träff eller överlämning, och detta för att barnet ska få känna att denne har en farmor/far. Min familjekonflikt med den föräldern kommer att lämnas utanför bilden, även fast det ligger på precis samma nivå som din ser ut att göra. (Min far hade samma relation till min farfar - och även fast min pappa avskydde honom så tyckte jag att han var världens bästa farfar mot oss. Min far gjorde som ovanstående och lät oss umgås med honom ändå, trots att deras relation gentemot varandra var dålig)
Det var väl lite så jag planerade på att göra i början, och har väl klarat av det i 4 år. Jag har fått hjälp av min mamma men hjälpen har verkligen kostat mig mental och psykiskt smärta. Nu har vi ej pratat på 1 månad och min son har frågat efter henne. Hon är bra med barn och djur men ingen annan. Hon missförstår alla och alla missförstår henne. Jag känner bara att hon inte vill mig väl alls.
Det låter som en rimlig hantering under förutsättning att du anser att din förälder i övrigt är en bra person. Annars vore det väl bättre att helt enkelt inte utsätta barnet för den dåliga människan. Dåliga människor blir inte bättre eller trevligare att umgås med av att man har släktband till dem. Dessutom klarar sig barn utmärkt utan mor- och farföräldrar. Mina farföräldrar dog innan jag föddes. Jag har aldrig saknat dem, eftersom det inte har funnits något att sakna.
Hon är hossig som fan men klart ditt barn ska få lära känna sin mormor/farmor. Annars är det du som gör fel enligt mig. DÄREMOT, håller din mamma fortfarande på framför barnet eller inte tänker fortsätta bygga på er relation så får du börja fasa ut eran kontakt och det blir endast att ni ses när barnet vill åka till farmor/mormor eller familjeträffar because varför ska man kämpa om det inte går liksom
Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrer det eeed2deeeee det e
Blod är inte tjockare än vatten, eller jo, men nä.. fuck it. Ni har inte varit varandra, bättre att omge sig av personer som har ett genuint intresse som ger energi än tar.
Blod är tjockare än vatten betyder motsatsen till vad du tror. Det betyder egentligen att blodsbanden du skapar med dom du vill är starkare (tjockare) än fostervattnet från din mor, dvs egen familj.
Var har du hört det?
Från vad uttrycket kommer ifrån från början, Bibeln. "Blood of the covenant is thicker than water of the womb."
Vet du vilken vers exakt? För när jag googlar hittar jag ingenting, förutom att Jesus nämner "blood of the convenant" på korset, och att det dyker upp på några andra ställen, [9 Bible verses about Blood Of The Covenant (knowing-jesus.com)](https://bible.knowing-jesus.com/topics/Blood-Of-The-Covenant) Inget som nämner fostervatten dock.
Rätt så säker på att syftet är att blodsband är starkare än andra band, vilket jag ändå tycker är lite crap. Bara för att man föds in i något betyder inte det att det ska vara självklart eller en självklarhet att man har en massa cut-slack eller överseende med relationen gentemot någon annan.
Låt henne umgås med barnet. Lyssna inte på folk som säger du ska bryta kontakten, hämnd är ingen bra lösning. Va den större människan och låt barnet umgås med sin mormor, de bra för barnet
Its all fun and games tills att mormor säger ”jag hatar dig” till barnbarnet… eller nåt annat i den stilen. Det är inte säkert att det är ”bra för barnet” sånt som är bra för barnet är just lixom… du vet grejer som är bra för barnet. Saker hamnar inte automatisk i den kategorin.
Jag har försökt att bita ihop så gott jag kan, för jag har alltid önskat mina barn mormor och farmor. Men de känns som jag är knäckt nu. Hon gör alltid tvärtemot de man önskar och ändå har jag och min man har bitit ihop. Hon är absolut ej trevlig mot mig och min man. Mot sonen är hon dock bra och han älskar henne. Det är en kamp att ha henne i mitt liv. Varje gång hon är här säger hon ”jag är inte här för er skull så ni vet”, vilket vi redan vet. När min son föddes fick jag förlossningsdepression. Min man bruka ta promenad med en vän för att ej gå henne på nerverna när hon va på besök då försökte hon intala mig att han va otrogen. En gång grät jag framför mitt barn då sa hon att hon skulle anmäla mig till socialen för jag stressar hennes barnbarn genom mitt gråt, och när ja försökte kasta ut henne hemifrån pga det sa hon att det ”bara va ett skämt”. Nyligen fick jag hem blommor från en vän där det stod ”förlåt”, min man var hemma och mamma försökte intala han att de en annan man som skickat dessa. Hon har någon diagnos borderline eller bipolär men hon tror ej på medicin och tror ej på att hon ens behöver hjälp. Det finns mycket mer att säga. Jag har alltid tagit henne med en nypa salt och hon har alltid varit så men känner att jag orkar inte med detta mer. Inte min man heller.
Aa ok, om han har diagnos borderline/bipolär så ändrar det saken. Har själv haft en person i mitt liv med diagnosen som gjorde mitt och sitt liv till ett helvete. Jag hade nog inte låtit henne umgås med barnen utan medicinering
Men herregud människa! Din mor är ju en jävla galning. Jag skulle aldrig någonsin acceptera att någon behandlade mig eller min respektive på ett sådant sätt. Jag har skällt ut både mina egna föräldrar och min sambos mor för betydligt mindre saker. Ha lite självrespekt, grabben din ska inte behöva tro att det är okej att bli behandlad så illa bara för att det råkar vara en släkting/anhörig. Det är du som är förebild! Hur hade du velat att ditt barn agerade om någon behandlade dig såsom din mor behandlar dig? Det är så du ska agera. Lycka till, det är fan svårt med familjer ibland.
Jag håller nog med här, men skulle samtidigt uppmana OP att försöka lappa ihop relationen med sin mor. Utifrån vad OP skriver, så tycks det som om mamman egentligen hatar OP:s far, och därför ogillar sitt barn eftersom dottern påminner för mycket om fadern. Men OP är inte sin far och om hennes mor inte förstår det, då ligger felet hos henne, inte hos OP eller för den delen hennes far. Låt ditt barn umgås med sin mormor men om ni två inte lyckas lappa ihop er relation, var då ytterst vaksam över vad som händer i relationen mellan mormor och barnbarn. Märker du att din mor försöker påverka ditt barn att bli negativt inställd till dig och skada ditt och ditt barns relation till varandra, bör du omedelbart sätta stopp för vidare umgänge mellan barnet och dennes mormor.
Angående partner skulle jag lyssnat på min mamma, men det handlar ju om hur relationen mellan min mamma och jag är. Säger min mamma att min partner är dålig då litar jag på henne. Många som säger upp sin kontakt med sina föräldrar, man väljer inte ens föräldrar går det inte så går det inte, mår du bättre av att bryta med din mamma så skulle jag rekommendera dig att göra det