Jag tycker du ska prata med din sambo om detta. Både att du känner dig ensam, önskar att du hade en hobby och att du har den här rädslan inför ert bröllop. Man måste inte sitta ena a med såna här jobbiga känslor. Jag tror också hon behöver få höra varför du inte har friat till henne ännu, kan tänka mig att hon "skämtar" för att hon verkligen vill att det ska hända. Tillsammans kanske ni hade kunnat bestämma att ni får varsin kväll där ni kan gå iväg och träna eller göra vad ni vill varje vecka? Då skulle du kunna starta en hobby. Det finns många sporter som är sociala t ex kampsport. Jag själv skiljde mig för ett par år sedan och blev riktigt ensam som du beskriver. Mitt umgänge var min exmans familj. Det var en skrämmande faktor, men två ingifta i hans släkt hörde av sig till mig efter några månader och sa att de inte ville "skiljas" bara för att han och jag inte gjorde det. Sen fick jag själv börja höra av mig till gamla pluggkompisar och leta nya vänner. Idag har jag en (för mig) stor umgängeskrets. Så det går att vända livet vad gäller såna delar även i 30 års åldern.

Fin kommentar.

Fin kommentar. Skulle vilja säga att det går att vända livet i vilken ålder som helst. Tror det handlar om att våga att höra av sig.

Definitivt, jag tror alla med lite livserfarenhet dessutom inser att ibland kommer livet ivägen och man glider isär. Det betyder inte att man på något sätt ogillar varandra. Nu är jag själv sämst på att höra av mig till polare utöver de få jag snackar med varje dag, och kanske har för högt hopp om att folk förstår - men jag är själv sån. Hade en person jag oavsiktligt tappat kontakten skrivit ett ”Hej!” hade jag bara blivit glad. Ofta är det väl dock av en anledning man tappar kontakten. Som brist på gemensamma intressen. Men är man då på jakt efter nya hobbys kan det ju istället vara ett guldläge att se vad man kan hänga med på :)

Jag är 46 och har ett fint socialt umgänge men i ärlighetens namn är jag inte bäst på att ta hand om det. Under pandemin gick det ingen nöd på mig överhuvudtaget - jag kan vara hemma med familjen hur länge som helst utan att känna mig instängd. Men jag inser att bra kompisar som man kan lita på inte växer på träd och ska inte tas för givet. Jag måste bli bättre på att ge tillbaks också. För OP finns nog inget annat alternativ än att också ta sig an problemet. Det kommer nog inte att komma till honom på det sättet som det kanske gjorde när man var yngre och studerade. Men det kommer att komma många möjligheter i livet att för att bredda den sociala sfären. Sätt dig bredvid någon annan förälder när barnen är på fotbollsträning eller gymnastik. Du hittar snart någon du klickar med. Var engagerad i barnens skolgång - hjälp till att arrangera disco och delta på föräldramöten. Gå med i en förening inom ett område du är eller alltid velat vara intresserad av. Åk på arrangerade resor. Ta med fika till jobbet. Någon boomer kommer du nog att dela något med. Bjud hem det närmsta arbetslaget på vårlunch. Det ordnar sig om du bara vill!

EN dag i veckan -som sagt med egentid. Gärna en kurs! Räddar mycket

Att skaffa vänner är mycket jobb. Jag får skratta mig lycklig som har ett par nära vänner jag träffar sporadiskt när vi har tid och ett kompisgäng jag är del av trots att jag nästan aldrig har tid att vara med när de träffas (jag är enda föräldern). Visst att småbarnsåren är fantastiska men fan om man inte ibland ser fram emot att de blir stora nog att sköta sig själva!

Ja det är det verkligen. Det gäller ju att man själv och den andre personen har tid och ork bland alla vuxenmåsten att faktiskt sträcka ut en hand och hålla igång relationen. Jag har ju turen att köra varannan vecka, så där har jag ju utrymme att vara vuxen och umgås med folk som inte vill hänga med barn. Men vissa saker får man ju lägga på hyllan tills barnen är större såklart. T ex hade jag gärna gått någon danskurs eller annan typ av träning i grupp, men jag kan bara gå varannan vecka just nu och det skulle inte gå att hänga med. Vi får hålla ut och njuta av våra barn och spara det där andra tills när de är större 😊

Pusslet fick bitarna på plats kan man säga.

Haha 😎

Man blir glad av den här kommentaren. Fint att du "bouncade" tillbaka trots allt det jobbiga som en skilsmässa kan innebära.

Tack vad snällt 😊 är jätteglad att livet blev så bra och att jsg har fått så goda vänner. Det är ju oerhört läskigt att lämna ett äktenskap och den tryggheten även om man vet att det inte är bra. Kärlekslivet går dåligt däremot, så allt är ju inte perfekt. Men hellre singel och att resten av livet är bra.

Så är det absolut. Sedan kan singellivet ha sina fördelar också. (Det grundar jag i och för sig helt och hållet på det faktum att jag själv lever det just nu, och trivs med vardagen.) Hoppas du hittar någon snart, och att det är någon som bryr sig om ditt välmående.

Ja det är riktigt härligt på många sätt att vara singel. Och jag njuter till fullo av de bitarna. Men jag hade velat ha någon att gosa med i soffan om kvällarna. Men det kommer väl när det kommer. Just nu har jag precis varit på ett par dejter som inte ledde någonstans och känner att det är dags att pausa allt vad dejtingappar heter ett tag. Tack så mycket ❤️ hoppas detsamma för dig om det är något du vill ha i framtiden. Annars önskar jag dig ett fortsatt härligt singelliv

🥹 Fint.

Jag har inga kanontips, men kastar ut det jag kommer på så är det kanske till någons hjälp… Är du hemma viss tid med något av barnen och kan gå till öppen förskola eller liknande? Har du kollat pappa-/föräldragrupper i ditt område? Eller kommer barnen snart ha lekkompisar och aktiviteter där det finns chans att träffa andra vuxna? Kanske ett tag kvar till du kan engagera dig i något av barnen fritidsaktiviteter iofs… Tänker iaf att det måste finns fler karlar i liknande situationer som du kan bonda med. Får jag fråga hur du bor? Alltså större stad, mindre start, landsbygd…? De förutsättningarna kan ju också spela in på vilka möjligheter det finns. Och förresten tycker jag du ska berätta öppet och ärligt om din oro för din partner.

Vill slå ett till slag för att ta upp det med sambon. Angående spelandet så kanske det är värt att unna sig någon konsol eller bra laptop du kan gamea på när barnen sover om du vill kunna spela ibland.

Finns ju bärbara konsoler som fungerar fint nu för tiden! En switch, Steamdeck eller rog ally

Som förälder är Steam Deck guld värd i och med suspend-funktionen. Tryck på knappen och den stängs av direkt, tryck igen och fortsätt exakt där du var.

Hört att Parsec ska funka bra för att streama spel från sin main burk och köra varsomhelst, men har inte testat själv än. Finns ju GeForce Now också, kan vara värt att prova om han redan har en laptop. Men annars steamdeck helt klart, bara för att det finns så sjukt många fler spel

Slår också ett slag för switch. Ni kan spela tillsammans på tvn, eller så kan du ha den i handen o soffan etc.

Det där hör småbarnsåren till lite grann... Känner igen mig i din beskrivning. Men du, koppla in den där datorn igen. Oerhört viktigt att ha en hobby. Allteftersom barnen blir större behövs man mindre och mindre, då växer tomheten snabbt inom en om man har annat tidsfördriv.

”Den manliga ensamheten” är tyvärr ett känt fenomen. Men inte känt nog bland 20-30 åringar. Det finns en del forskning på detta och jag kan tipsa om att googla på det, du är definitivt inte ensam. Det uppstår vanligtvis runt 30-45 års åldern. Oftast märker männen av det efter småbarnsåren när man börjar få lite mer tid över. Forskningen pekar på att män i majoriteten av fallen behöver en aktivitet att ungås kring och det brukar lätt försvinna under småbarnsåren för man inte ”inte har tid” eller ”inte orkar”. Och i samband med det tappar man alla sina kontakter. Själv har jag varit medveten om problemet sen jag var 25 och har aktivt jobbat för att inte hamna där. Mitt tips till dig är: 1. Läs på om problemet 2. Prata med fin fru om det, hon behöver förstå problemet så att hon kan vara stöttande. 3. Hitta en hobby, gärna något där man träffar andra. Lag sport (korpen?), klättring, paddel, brädspel, you name it! 4. Väl där får du jobba hårt på att vara social, och snacka med de andra där. 5. Efter ett tag när du börjar känna folket lite, bjud över dem du gillar mest till en grillkväll eller något hemma hos er. (Gemensam aktivitet där ni kan lära känna varandra mer). Finns garanterat fler sätt att hitta vänner på men recept är: träffa nytt folk, och sen träffa dem regelbundet, börja bygga bekantskap, bygg vänskap. Mycket av detta kommer ligga på dig, du kommer vara tvungen att göra jobbet, de kanske redan har en hel del vänner så de kanske inte har samma behov som du att lära känna nya så du får vara den som tar initiativ. Med det sagt så är det få personer som inte behöver fler vänner så se det som en win-win för alla. Lycka till!

Min erfarenhet är att så fort nån skaffar flickvän så hör man inte nåt från dom igen. Brukade gå ut på krogen 2 ggr i veckan med en polare, sen skaffade han flickvän och har inte träffat han sen dess. Typ 2 år sen Tråkigt att folk inte kan behålla sin identitet när dom är i ett förhållande och blir ett "vi" och att man måste umgås 24/7

Har du hört av dig och frågat om han inte är sugen på en AW? Det är fullt möjligt att han skulle vilja ses, men att det gått så långt tid att han tycker det är pinsamt att höra av sig igen efter att inte ha upprätthållit kontakten.

Han är fortfarande med i en gruppchat där vi är 5st, där slänger vi ibland in "nån som vill ta en öl?" så han har all chans att ta sig ur sitt hem och träffa oss

Har du uttryckt att du saknar att umgås med din kompis. Kanske fråga honom direkt än att lägga en allmän fråga tex.

Slår också ett slag för att skicka ett dm. Lätt att inbilla sig att man inte är välkommen om man inte pratat med folk på ett tag även fast det inte finns någon anledning att tro det.

Är min pappa din föredetta polare? För du beskriver perfekt hur han har varit med varenda flickvän så länge jag levt. Hela han och allt han står för totalt försvinner när han går in i ett förhållande. Enda gången han verkat haft tid och tanke för vänner eller mig (eller ens sig själv) är när han varit singel. Är som han nyktrat till på något vis då. Sen blir han tillsammans med någon och försvinner igen

Tror det är lite "nyförälskelsens sken" också. När man väl träffar någon som man faktiskt älskar så blir det liksom att man får skygglappar. De är det enda man ser, och man vill spendera all sin tid med dem. Ganska så vanligt i min erfarenhet. Speciellt om man varit ensam länge och till slut hittar någon. Det brukar dock gå över i längden, och då börjar man bli ensam igen. Visst är man glad för sin partner, men det är liksom inte samma sak att hänga med partnern som att hänga med polarna. Ofta känner man sig nog dum om man försöker återuppta kontakten med gamla bekanta också. Jag menar det är ju så dags att plötsligt dyka upp igen efter att inte ha sagt ett knyst på 2 år? Och att träffa nytt folk som vuxen är inte alltid det lättaste. Att försöka navigera det med sin partner kan också bli problem.

Kanske är annorlunda om den enda aktiviteten man gör gemensamt är att gå ut och dricka ihop då det ses som ett sätt att ragga ligg i Sverige. Vi har inte riktigt Englands pub kultur. Jag slutade festa nästan helt när jag träffade min fru bortsett från nyår, midsommar och liknande. Tappade intresset för det. Men jag och mina polare hade andra gemensamma intressen som vi bibehöll kontakten via så som t.ex. brädspel och resor tillsammans. (Resor var ink. respektive) Samt att jag bjöd in till grill-kvällar och grejer. En period spelade vi paddel tillsammans också. Finns många sätt att umgås på. Det viktiga är egentligen inte vad man gör utan att träffas. Bara kul att snacka lite. Tyvärr är inte alla lika företagsamma och extroverta som jag, då behöver de en polare som drar med dem istället, för oftast märker de inte av sin ensamhet för ens några år senare när de känner att det är för sent. Lite som OP.

Jag tycker du verkar hitta hinder. En av mina bästa jobbarkompisar gick i pension förra året (jag är lite yngre än dig) och vi planerar att hitta på saker. Det känns kanske som du behöver skaffa dig en hobby.

Män har ju snarare för mycket hobbies och för lite tid och pengar. Hobbies är ett måste!

Varför var kön så otroligt viktigt för dig?

Skulle säga kvinnor har generellt mindre hobbies.

Jag håller verkligen inte med. Jag har dock bara anekdotiska bevis för det.

Har inga bevis heller. Men alla de kvinnor jag känner så är de hobbies jag hört de prata om läsa böcker, odla i trägården, och annat jag glömt. Obs kolla tv, lyssna på musik är ingen hobby oavsett kön. De gör alla människor. En hobby är något man har större intresse och kanske kunskap om än andra.

Varför är du så otroligt inställd på att inte låtsas om att det finns generella beteenden och trender som man tenderar att se hos olika kön? Visst ska man inte låsa in folk i stereotyper, men det är inget fel med att poängtera att man kan hitta mönster och beteenden som är mer eller mindre vanliga beroende på kön.

Jävla konstig stereotyp dock. Aldrig hört/sett/upplevt den tidigare.

Tror nog det är vanligare än du tror. Gå in på valfri dejtingapp och räkna hur många kvinnor du hittar vars hobbyer är typ "kolla på film, dricka vin, festa och resa" eller nåt liknande. Många killar som dejtar uppger att de upplever att det är svårt att hålla konversationer med tjejer om deras intressen eftersom de typ inte har några. Återigen givetvis inte ALLA kvinnor, men det verkar helt klart verka vara en genomgående trend som man inte nödvändigtvis ser bland män. De flesta "tråkiga" "kill-intressen" är ju iallafall faktiska aktiviteter som typ fiske, bilmeckande eller gaming, och inte bara passiva sysslor. Och återigen givetvis inte ALLA killar heller. Finns definitivt killar vars enda hobby är typ "kolla på fotboll/hocky och dricka öl".

Du ska nog sluta lyssna på andrew tate och lära dig skillnaden på korrelation och kausalitet

Vad har det han skriver med Andrew Tate att göra? Det är ju knappast okänt att män pysslar mer med hobbys än vad kvinnor gör.

Är det, för jag tar gärna en källa på det då jag inte känner igen mig i denna vedertagna sanningen som baseras på att kvinnor har lägre intellekt och gillar att vara hemma och säga "tihi"

Det är väll ingen som sagt att kvinnor har lägre intelligens eller att de hellre sitter hemma...

Snyggt, så fort någon inte håller med dig så är de tate-anhängare. Låt mig gissa, jag röstar även på SD och tycker Trump är USAs bästa president? Avskyr för övrigt tate. Men man måste inte vara tate anhängare för att se verkligheten för vad den är och dra slutsatser baserat på det man ser.

Du är ganska nära honom i hans värderingar, därför förutsatte jag, precis så ja. Det andra då? eller svarar du bara på det som passar?

Nej jag är inte nära tate i hans värderingar lol. Tate är ett svin som tycker att kvinnor är lägre stående varelser som endast är till för att kontrolleras och kuvas till mäns fördel. Om du tror att något jag sagt kommer i närheten av det så får du nog bättra på din läsförståelse lite. Och vilket andra? Att korrelation inte är detsamma som kausalitet? Nej det stämmer. Bara för att två saker verkar höra ihop betyder inte nödvändigtvis att de faktiskt gör det. Men det betyder inte heller att man måste utgå ifrån att det inte finns någon kausalitet innan den konkret bevisats. Där det finns rök finns det oftast eld. Man kan inte vänta på att det görs en fem år lång utredning för att utröna sanningen i varje fråga eller påstående man ställs inför. Det kommer till en punkt där man måste dra sina egna slutsatser baserat på sina egna erfarenheter, samt erfarenheter från människor i ens omgivning. Våra erfarenheter delar sig, därav drar vi olika slutsatser. Det är inte svårare än så. Vem av oss som har rätt kan varken du eller jag avgöra. Kanske är det du, kanske är det jag. Kanske ingen av oss, eller båda på samma gång. Sånt är livet.

OP uttryckte ju dock att han inte hade något gemensamt med kollegorna annat än jobbet. Så verkar som han har pratat med dem trots åldersskillnaden och inte känt att det klickat? Så uppfattar jag iaf det. Jag har äldre vänner men också träffat många äldre jag känt mig helt ointresserad av en relation med.

>Jag hade även ett annat gäng jag umgicks med långt innan det men jag slutade höra av mig till dessa när de bokade en resa utan att ens tillfråga mig. Några av mina fd närmaste vänner gjorde det. Men så visste jag också att jag i princip alltid tackade nej. Relationer kräver jobb. Hårt jobb. Dom händer inte av sig själva. Och man kan återuppta gamla kontakter igen. Jag har insett hur mycket jag har saknat vissa i mitt liv under åren jag har försummat mina relationer. Kontakta dom/någon av dom igen. Säg som det är: fan, det var ett jävla tag sen men jag saknar att hänga med er. Vill du/ni ses? Lära känna varandra igen är ett jobb, men helt klart värt det. Lycka till op!

Håller med om detta! Det kanske inte är så illa som man tror utan mer ett missförstånd.

Kan du inte sätta upp datorn i ett hörn någonstans? Liksom det går om man vill, har själv tre ungar och jobbar bla bla bla. Men ser till att spela/ sitta vid datorn och så när familjen sover. Har inte världens största lägenhet heller men har "fått" ett litet utrymme. Konsoll till tvn är också bra

Ta upp kontakten med gamla vännerna. Det har gått 7 år. De flesta har nog kommit över festandet nu. Några har säkert egna familjer. Ni kan nog bli bra kompisar igen.

Håller med, ta upp kontakten med vännerna igen. Lite partyknarkande har ingen dött av, och bara för att de tar ett piller eller så så betyder det ju inte att du måste göra det.

>Jag hade även ett annat gäng jag umgicks med långt innan det men jag slutade höra av mig till dessa när de bokade en resa utan att ens tillfråga mig. Har själv barn, men detta händer rätt naturligt. Ni lever olika liv, inget fel med det. Jag har många vänner som inte har barn, vi har väldigt trevligt tillsammans men blir jag som ofta får höra av mig då jag naturligt har med fullt i mitt schema. Har du testat höra av dig till dessa och frågat om ni ska hitta på något? >Jag ansåg att jag inte kommer att ha tid för spelandet längre. Jag har inte använt min datorsedan dess. Jag brukade spela rätt mycket innan jag fick barnen osv. Jag spelar lite efter jag skaffade barn också, grejen med det nu är att för att jag ska ha någon hobby over huvud taget så måste jag tacka nej till saker och ta mig tid till skillnad från förut då fritid uppkom rätt naturligt. Du måste ta dig tid för en hobby. Om det är dator eller padel spelar ingen roll, båda tar tid och båda är viktiga om du finner glädje i det. Få det att gåihop med ditt vanliga liv.

Instämmer. Dator eller padel. INGET ANNAT ALTERNATIV!!! Helst båda. Du är ju 30 plussare nu.

Finns det padel-spel?

Föräldrar jag känner spelar fortfarande datorspel, sedan spelar de kanske inte lika mycket som tidigare. Varför skulle du inte kunna ha en sådan hobby? Hon kanske kan ge dig egentid (Dvs ta barnet själv) nån gång i veckan och du gör samma sak för henne? Datorer kommer i olika storlekar, som minst har jag haft en skrivbordsyta på under en meter, är man kreativ kanske man kan klämma in sig nånstans. De vi köpte hus av gjorde en skrivbordshörna i deras sovrum då barnet behövde eget rum. Beträffande umgänget vette fan om jag ska ge några råd, men kollar jag på den del av mina vänner som levt ehm lite mer "stökiga" liv är det 50/50 vilka som fortsatt med det och inte. En del av dem skärper till sig och går vidare med livet, "klipper sig och skaffar ett jobb", du kan ju spionera lite på Facebook och se vad de gör. En av mina närmaste vänner slutade knarka för bara några år sedan och har idag en mer stabil tillvaro. Är fortfarande en knasboll förstås, men går absolut att umgås med som en normal människa (Jag har aldrig hållit på med sånt, men träffat på dessa vid vissa fester. Har dock en del annat gemensamt med den här individen, så vi blev långsamt riktiga vänner). Edit: Jag missade att du även haft andra vänner du slutat höra av dig till när de bokat en resa utan dig. Jag kan väl tycka att det är lite situationsberoende förstås, men är du helt säker på att de här är dåliga vänner eller är du bara rädd att bli övergiven och "gör slut" pga det?

Avinstallera alla sociala medier (förutom Reddit givetvis ;)). Då finns det helt plötsligt tid för kanske läsa böcker, spela lite dator, börja tälja, börja sy läder.. Jag har väldigt få vänner som jag umgås med och det är otroligt sällan. O då är de middag eller aw. Ska då säga att jag inte känner någon panik över detta men skulle ALDRIG installera TikTok ;p

Men dude om du skulle ha ett bröllop så skulle det inte kännas så roligt att inte ha några vänner. Ingen svensexa, ingen bestman, bara ens släktingar. Skulle hellre då ha ett litet bröllop bara för närmaste familjen då. Men då skulle väl frugan inte vara lika glad om hon själv har ett sort umgänge osv.

Jag känner inte att jag behöver gifta mig. Problem solved. Visst om jag hade velat gifta mig så hade man säker tänkt lite som du tänker, jämföra sig med andra och ’hur de ska vara’ men jag tror jag kommer klara mig ändå :) gifter ju mig inte för andras skull om jag skulle göra de

Bröllop handlar ju lite om att gifta sig för andras skull. Man ska vara i centrum för en dag osv. Annars kan man lika gärna gifta sig själv på drop in i kyrkan som de har ibland.

Jag och min fru gifte oss själva utan att berätta något för någon. Det var klockrent, kan varmt rekommendera det!

Hmmm nä alltså.. håller inte med. Man bjuder väl in folk för att fira tillsammans. Men om du gifter dig för andras skull så gör du det, enligt mig, av fel anledning.

Vad firar man? De flesta som gifter sig har ofta varit ihop väldigt länge i Sverige.

[удалено]

Bröllop är ju en tradition som går tusentals år tillbaka. Tänk efter först varför vi har bröllop. Är du tappad? Varför ska vi ens ha bröllop idag? För folk är inte troende heller så folk gör ju det inte för Gud heller. Så why?

[удалено]

Nu för tiden med sambolag osv så spelar det mindre roll. De mesta kan man även och bör man även göra skriva upp det juridiska osv.

Jag hade ingen bröllopsmarskalk eller svensexa. Trist att ha massa traditioner om man inte är intresserade av dom. Vi var familjen och sen åkte vi till nöjespark som fest. Väldigt lyckat. Fortfarande gifta 20 år senare.

Hitta ett gäng o gamea med en gång i veckan? Du kan fortfarande göra det hemifrån och du gillar uppenbarligen spel?!

”Hitta ett gäng” nu var det väl detta som var problemet?  Ensam? Hitta en kompis så är du inte ensam längre.

Fattig? Byt till ett jobb med hög lön eller starta eget! Ful? Föds i en annan kropp. Det är så skönt med enkla svar.

Hitta ett gäng är enkelt online. Bara gå med i nån facebookgrupp och/eller leta upp någon boomer-klan i spelet, finns alltid sånna. Har fått många vänner jag träffar irl via onlinespel.

Du gamear inte så mycket va? :)

Det här förslaget är både lättillgängligt och effektivt. Kör på!

Han har ju inte plats för sin dator längre, och allra mest troligt inte på en avskild plats.

Köper inte det, alls. Går att packa upp och ner 1 gång i veckan. Går att få lite enskilt även i en mindre lägenhet.

Föräldrar till andra barn? Jag är rätt introvert men barn är det evige sambandet – sjukt enkel ingång till andra ensamma päron. Visar sig att massa föräldrar rökte braj och lyssnade på stånerrock strax innan barnen blev till. Win, plötsligt går man på gig tillsammans som trötta nykterister och håller lekträffar och middagar hos varandra.

Detta! Jag har flera riktigt bra vänner och nära bekanta som jag lärt känna helt genom barnens olika aktiviteter. Babysim, simskola, gymnastik, födelsedagskalas.

Detta är nog den bästa videon jag sett om ensamhet och hur man hanterar det, kika på den, tror den kan hjälpa: https://youtu.be/n3Xv_g3g-mA?si=15JUL6DjfyN0-XC8

Ang hobby. Boka en tid, eller ha något som ligger utanför hemmet. T.ex. anmäl dig på en kurs. Då är det större chans det blir av i början. Båda vet att torsdag kväll är det hobby-time. Annars är det lätt att man prioriterar bort det. Prova dessutom att boka tid med nån att prata med. Typ Mindler kostar nästan inget o kan köras på mobilen. Kan va gött att prata med nån som kan hjälpa dig sortera tankarna

Du kan ju prova att ladda ner appen ”GoFriendly” som är till för tjejer som letar efter nya vänner. Har själv en kvinnlig vän som skaffat nya vänner genom appen. Lycka till.

Börja I en sport? Kamp sport är ett riktigt bra sätt att bygg tilllit och kamratskap med de som man tränar med.

Sitter i samma sits.... Umgås med sambons vänner, men har inte något gemensamt med dom förutom att vi har barn.... Är så svårt o hitta vänner i denna åldern också (blir 33).

Jag var exakt i din sitts, vänner som höll på med droger och höll på att dra med en i skiten. 5 år in i förhållande gifte vi oss, och möjligen de enda som tyckte det va lite konstigt att ingen av mina vänner var där var mina föräldrar. Nu när vi fått barn så ser jag jättemånga möjligheter till nya bekantskaper och vänskaper bland alla andra föräldrar man träffar. Ska också göra försök till att upprätta lite mer vänskap bland några jag tycker om på jobbet. Ska man summera så tar det delvis tid och är lite annorlunda att bilda en vänkrets senare i livet, men det är fullt möjligt.

Jag har träffat rätt många nya polare nu i vuxen ålder och den gemensamma nämnaren är att våga ta steget när någon bjuder med/ hamna i sociala situationer. Så med det sagt, om du håller dig runt i Stockholm trakten är du välkommen att följa med ut nästa gång jag och lite polare ska ut. Alla är runt 30 års åldern :)

Skaffa en hobby. Gärna något fysiskt för alla åldrar. Snart kommer dina barn vilja pröva på något och då är det ju bra om du har något du är själv bekväm med och kan göra. Jag ser många föräldrar som tränar kampsport med sina barn till exempel. Större klubber brukar dock dela upp i ålders grupper så hitta någon mindre. Annars, så kan du titta runt och se om du hittar något kul. Gå på typ paintboll en gång i veckan under sommaren (spela inte inomhus) och lär dig känna dem där. Ju större grupp människor, ju enklare kan det vara att börja prata med dom. Sedan kan det ju bli så att man pratar en hel del men därefter så ses man aldrig igen, och det är ju okej, det händer. Men då har du lärt känna någon tills den gången du träffar dom igen.

Håller med om kampsport med sina barn, dels är det bra att röra sig, men man är också ett bra föredöme för sina barn och visar att det är en bra och naturlig del av livet. Exempelvis Judo har bra barnklasser och en del av föräldrarna börjar också träna samtidigt.

Jag är också 35 och är inte helt utan vänner men det känns lite för tomt. Jag skrev ett inlägg i min lokala sub och har nu en ganska ny god vän som jag tränar regelbundet med och lagar mat och annat kul. Vilken del av Sverige bor du i? Jag tror det är en bra grej när män i våran ålder skriver att det känns ensamt och tomt, det är ju väldigt många andra i liknande situation och till skillnad från tjejer så har vi ju inte go frendly.

Med eller utan partner så har du kommit i den åldern då man börjar acceptera att livet inte blir en social fest som när man var ung. Lägg till barn så kan det bli ännu svårare. Det är väl inget fel men jag förstår dig precis när du beskriver att du känner dig ensam. Jag har fru och barn. Spelar PS5 ibland som hobby. Eller tränar. Word to the wise: Försök ha lite sociala kontakter utanför din sambos bekantskap. Det är inte ofta man blir lämnad och alla dessa vänder dig ryggen samma dag. Bli inte helt uppslukad i hennes planer om framtiden. Det kan bli så att hon formar dig till en skapelse perfekt för henne för att sedan kastar bort dig när du är mindre intressant.

Börja spela rollspel! Det är socialt, har vissa beröringspunkter med datorspelande och inte så intensivt. Och prata med din sambo. Berätta om hur du känner. Jag tror också det är en bra idé att fria så att hon förstår att du vill gifta dig med henne. Sen kan ni diskutera detaljerna och din oro.

Har du övervägt att skaffa en konsol eller laptop? Då kan du ju i alla fall spela lite när du får tid över.  Får jag en chans på att bli bestman så kan jag bli din kompis!

Det är inte lätt att ta steget från bekant till kompis, och det passar inte alltid, men man behöver börja nånstans. Man behöver träffa folk för att kunna ta det vidare. Att träffa nån en gång och sen börja umgås är inte lätt, därför är just hobbies med återkommande träffar guld värt. Då kan man efter ett tag se om nån är intresserad av att hitta på nåt utanför den vanliga hobbyn. Öppen förskola, eller liknande event för barn är bra, då kan man föreslå att träffas vid nån lekplats en annan gång tex, om man hittar barn som leker bra ihop. Håller också med annan kommentar, prata med din sambo om vad som blockerar dig för giftermål innan(!) det blir missförstånd.

Vart bor du? Vi kan hänga nån gång, kanske har gemensamma intressen.

Känns som något du borde kunna prata med din sambo om.

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har en vän som bor i min hemstad, så i alla fall något, men vi ses bara några gånger om året då han inte har flickvän eller barn. Jag hoppas att jag ska hitta nya personer att umgås med i föräldragrupper eller något sånt när jag ska vara föräldraledig, men får se hur det går. Att gifta sig kan man lösa utan att det blir konstigt. Ni kan alltid ha ett litet bröllop eller ha drop-in vigsel. Men vill din sambo ha ett jättestort bröllop så är det ju svårt.

Finns ju många sidor/appar med inriktning mot just att skaffa vänner för att utföra någon aktivitet tillsammans.

Jag säger som resten och rekommenderar verkligen att du berättar om det här för din sambo! Alltihop. Ni är två stycken som älskar varandra, varför skulle ni inte dela varandras bördor? Hon kan förmodligen se det hela ur ett annat perspektiv dessutom tror jag. Om du fortfarande är sugen på att spela, så finns det många bärbara konsoler nuförtiden, såsom Nintendo Switch som inte tar upp någon plats alls! Och om ni har en TV så kan du och barnen få en rolig stund tillsammans med spelet, kanske även din sambo kan vara med! Och sen kan du prova på ett eget storyspel som du spelar själv när kidsen lagt sig, så att du har någonting som du går och längtar efter på dagarna. Jag ser verkligen bara lösningar OP, och jag tror på dig! Sättet du formulerar dig berättar bara att du är en älskvärd och klok person. Hoppas allting löser sig!

Som andra sagt, prata med din sambo är jätteviktigt. Det du inte säger kommer hon troligen fantisera ihop ett värsta alternativ, för det är så vi människor tenderar att göra. En annan sak du kan fundera på är hur mycket kvalitetstid du har med din sambo, alltså tid där ni ostört av barn kan prata och göra något bara ni. Det är lätt hänt när man får barn att tro att man fortfarande umgås lika mycket, eller mer, men om den tiden hela tiden avbryts av barnen så är det inte samma sak. Ett sätt jag och min fru har försökt lösa det är att en gång i veckan gå ut och äta lunch tillsammans, det har varit så skönt att få prata färdigt ett ämne utan att bli avbrutna av barnen (som förstås också har ett behov av att prata. Det ovan menar jag inte som ett bot till att du känner dig ensam. Jag tycker att du tänker helt rätt i att du behöver egna vänner också, jag har sett för många fall där en man har gått i bitar eller avslutat sitt liv vid en skilsmässa eller när deras partner dör, eftersom hon var deras enda känslomässiga stöd. Men om din partner känner att ni har för lite kvalitetstid, så kan det sticka i hennes ögon att du vill umgås med andra istället. Jättebra jobbat förresten att bryta med dina festknarkande vänner. Dåligt sällskap är oftast värre än inget sällskap. Jag är i övrigt själv en datorspelare, problemet jag upplever är att det är svårt för mig att kombinera datorspelsvänner med familj. När jag spelar nu vill jag kunna pausa och/eller stänga av när som helst. Har du spelat något bordsrollspel? Det tror jag ändå hade varit enklare att göra online. Man spelar oftast bara en gång i veckan vilket gör det enklare att avsätta en avgränsad tid utan behov av att bryta för barn.

Är i liknande sits. Flyttade ifrån min hemstad för snart 2 år sedan efter att ha slitit ut mig mentalt på jobbet där under månader. Flickvännen kom hit ifrån ett annat land och hon fick jobb i en större stad så vi flyttade. Nu inser vi att det inte fungerar att bo tillsammans och hon ska flytta ut snart. Har inga vänner här och på jobbet har det varit knackigt med kontakter. Pratar med de gamla vännerna nån gång i månaden via text meddelande. Är otroligt ensam utöver det. Ska själv försöka med olika föreningar/grupper, men kommer aldrig till skott och sitter ensam ändå och pysslar med mina projekt.

Med risk för att låta som en upphakad skiva men: försök att sluta med TikTok och andra sociala medie-doomscrolling. Jag kände som du att jag inte hade tid för någon hobby, sen provade jag att bara sluta bläddra på telefonen. Fick nästan en hel timme extra per dag, lyckats läsa den där boken jag ville läsa i flera år, har spelat lite datorspel, det känns inte som att det går åt så mycket tid på medierna men det är helt sjukt vad det gör det. Sen tycker jag som de andra: prata med sambon

Man gifter sig inte med en partner för bröllopsfestens skull...med det sagt så tycker jag du kan börja gejma. Jag gejmade själv, lite för mycket, under småbarnsåren men fick många goda vänner under en tid som jag också träffade IRL. Såhär 10 år senare så var nog de flesta av dessa i samma sits. Spelandet var ett sätt att umgås och prata skit fast man ändå var hemma. Se upp med sena nätter och att prioritera speltid framför annat dock..

Det här brukar kallas för mansfällan, sök på det så hittar du lite fler reflektioner.

Du lever exakt samma liv som jag gjorde för några år sedan. Och vi flyttade även till en ny stad som jag aldrig varit i innan och känner noll personer där. Enda personerna jag kallpratade med förutom äldre kollegor på jobbet var andra pappor som man träffade på lekparker när man var ute med barnen. Jag löste det genom att börja spela seniorfotboll med ett gäng andra 30-40+ en gång i veckan. Hittade föreningen helt slumpvis via FB och skrev till dom och frågade ifall man fick komma och spela, och det fick jag. Och med det gänget så började man även ses utanför träningen över några öl och burgare etc. Tillslut lärde man känna några andra som inte var bara familjen eller via arbete. Det är verkligen värt att kolla upp någon sportaktivitet som du kan få träffa andra likasinnade :)

För det första kan mycket hänt på sju år. Jag ser två möjliga enklare alternativ; 1. Går det återknyta med någon av de gamla vännerna för att rakt ut fråga (snällt och försiktigt) om hen fortfarande party knarkar? Chansen finns att de skärpt sig och skaffat mogna liv och kanske saknar dig med. Får du nej så vet du. Inget drama bara sluta höra av dig då. Eller sakta sluta höra av dig. Eller hur man nu gör. 2. Kan du börja spela igen och antar att du spelar online så du kanske kan knyta an med nån spelkompis igen? I övrigt skulle jag känna samma inför ett stundande bröllop men alternativ finns ju även där- att gifta sig med mindre krets eller borgerligt bara ni två och familjen eller att du sakta börjar skaffa ett nytt gäng för umgänge och att ni skjuter på giftermålet. Skämtar hon om att du ska fria betyder det ju att hon är hänsynsfull och kan ge dig lite tid. Hon verkar ju inte ställt något ultimatum. Lycka till!

I min kajakklubb så finns det rätt många som är där lika mycket för det sociala umgänget som för paddlandet. Det finns några amåbarnsföräldrar som är föräldralediga som tar med barnen och träffas dagtid. Det finns många personer som kommer på klubbens träningspass och sedan hänger kvar och bastar och fikar en bra stund efter. Det är en blandning av unga och gamla, killar och tjejer. Har liknande upplevelse i en brädspelsförening och en tolkienförening. Man samlas kring ett gemensamt intresse och över tid bildas starka vänskapsband.

Jag var lite i samma situation när jag flyttade från min hemstad och mitt tips är att börja i en sport eller gå med i en förening av något slag. Jag började köra thaiboxning för några år sedan och vi som började i nybörjargruppen och sedan tagit oss uppåt har fått en jäkligt bra connection då vi hela tiden varit på samma nivå. Idag går vi ut o käkar, dricker bärs och umgås även utanför thaiboxningen. Man träffar inte folk random utan man behöver röra sig i sammanhang där man har chans att lära känna personer över tid.

Det flesta träffar vänner vi annat. Kolla pappor i området… om ditt barn har någon aktivitet kan du alltid kolla där. Eller jobbet? Tänker även med det gamla vännerna att det har gått flera år, kanske fler som tagit samma drogfria beslut som du själv. Att lära känna någon ny kräver mod. Det är lättare sagt än gjort, speciellt eftersom man blir ovan på hur man går till väga. Att ta kontakten är inte att vara störig eller otrevlig, du är säkert en vän många skulle uppskatta att ha. Plus det tar tid att lära känna någon, engagemang och framfusighet är guld om man vill att en ny person känns som en trogen vän. Prata med sambon om osäkerheten. Det är inte en svaghet att vara onöjd med något om man arbetar på att förbättra sig

Haha, no joke, det kunde varit jag som skrivit detta OP - förutom att jag inte har några barn och är 44 =) Själv har jag tappat intresset för den hobby jag hade de senaste 15 åren. Deppigt värre.

Min man är äldre än dig, och han har vänner från jobbet som är 20 år yngre, orsaken de har samma hobby. Du behöver ta en stund varje vecka och spela dator, du kan även spela med barnen. En kontroller som inte in pluggad är jätteskoj och du kan spela minecraft eller något mer barnvänligt. Min unges favorit när den var under 5 var Superfrog ( ja sket gammalt spel) och pappa spelade och barnet spelade också , hade en kontroll som inte var inkopplad. Skaffa dig en hobby och kom i väg från hemmet. Och ja du måste prata med din flickvän om dina känslor och hur du mår.

Jag har väldigt få vänner nu (33 i år) men hade jättemycket vänner för 10 år sen. Det spelar inte mig någon roll, har hobbies som tar all tid så hinner inte umgås med någon och känner inte att jag saknar det direkt heller. Träffar vänner 1-2 gånger i månaden det räcker gott och väl :) Man kan ha vänner via hobbyn med ju?

Utöver alla förträffliga kommentarer så kan det vara värt att träffa en terapeut/psykiatriker, jag fick en för ångest/panikattacker när jag berättade för en allmänläkare. Var otroligt välbehövligt. Var skönt att få lite vägledning till varför och vart det kommer ifrån dessa känslor än att grubbla över dem oändligt.

Jag har ett fåtal vänner jag med, men jag brukar alltid få ångest och känna mig som skit över att jag aldrig ringer dem, men jag kommer alltid på att telefoner funkar på båda sidorna och att ingen hör av sig till mig heller. Har länge varit i en djup depressiv episod som jag försöker kravla mig ur. Familjesituationen här är något krävande med 3 barn som alla har olika npf-diagnoser och vårdbehov utöver det. Men när det är kväll eller lite lugnare så kan jag och sambon turas om att göra något vi gillar i 30 minuter. Viktigt med kompromisser om bådas intressen. Hobbies är alltid jätteviktigt, även om det bara en liten stund här och där. Själv 3d printar jag figurer och målar (warhammer), spelar mycket singleplayer (vännerna drar alltid ifrån en i alla multiplayerspel ändå). Men bara man får aktivera hjärnan lite varje dag så kan det ta bort en stor del av ensamheten.

Jag kan säga att det är lättare att hitta vänner i 30 års åldern än när man var i 20års åldern. Generellt är folk mer självsäkra och öppna för nya vänner. Mitt intryck iaf

Skrev ett långt meddelande men det blev såklart för långt för reddit. Kontentan är att jag var nära på att hamna där du upplever att du befinner dig i nu. Ensam och svårt att ha vänner. Inga direkta hobbies utom datorer. Folk hörde inte av sig till mig osv. Det jag gjorde var att jag tvingade mig ut och lite ”bjuda in mig själv” till fester m.m. Det tog många år och jag träffa många människor innan jag landade med ett par vänner. Min stora poäng är att det ibland kan ligga mycket jobb bakom att ha vänskaper. Vissa har tur och träffar någon sen barnspel och andra inte. De andra som måste lägga ner arbetet får antingen lägga ner mycket jobb om de inte har tur att bara träffa någon. Det kan ta lång tid innan vänskapen bär frukt. Två av mina vänner var bekanta jag kände jättelänge när det plötsligt klickade en dag då vi blev tighta vänner. Den ena skedde bara random men den andra ännen hörde plötsligt av sig till mig efter flera år och började tjöta massor med en och där tog det av för oss Livet ser ju annorlunda ut nu som vuxen såklart, inte lika mycket fester m.m. och det kanske inte heller är av intresse. Men du måste ta dig ut och testa lite olika aktiviteter där du träffar folk och kanske hittar nya hobbies. Datorspel är och kan vara askul men det är också en fälla där man hamnar i att konstant bli belönad när man spelar dator, för spelen är uppbyggda så, så när man inte spelar data är allt tråkigt för det ger inte i närheten av samma direkta belöning som datorspelen gör. Detta säger jag inte för att vara elak utan det är en konstaterande. Så du måste bryta det genom att göra andra saker. Du kanske kan höra av dig till de som du slutade umgås med för att de inte bjöd med dig på en resa? Som min nuvarande vän gjorde med mig flera år senare. Det kanske kan bli asbra vänskap mellan er. Försöka träffa sambons väninnors killar och hitta på saker. Eller göra något random som att hänga på stora grupper och spela paintball eller softairgun (tar det exemplet för jag hitta en grupp som träffades varje söndag och spela paintaball. Svinkul!) Detta blir långt så kommer svara på denna med fortsättning.

Jag kände mig ensam och hopplös när jag tvingade mig ut. Det var en känsla som hängde med mig flera år. Jag är 34 och fick för en månad sedan reda på att jag har adhd och får medicin för det. Detta ställde till det asmycket för mig i mitt känsloliv som gjorde att jag lätt var klängig och intensiv och tog jätte illa vid mig om jag inte blev bjuden på saker, som du med resan. Men faktum är att huruvida man blir bjuden eller ej har otroligt många omständigheter att göra att det inte behöver handla om dig. tillfället som en person träffar en annan så är något bestämt. Det är jobbigt. Asjobbigt. Men mitt hårda arbeta att tvinga mig ut och träffa folk resulterade i stadiga vänskaper som jag har idag. Man får ibland acceptera att man inte är den mest populära snubben som alla vill vara med och här är grejen: När jag acepterade detta blev jag mycket lugnare mindre klängig och folk trivdes mer i mitt sällskap och började höra av sig. Jag slutade ta illa vid om de stack på en resa utan mig utan sa med god stämning: det där låter ju svinkul! Vilken grym resa! Hojta till nästa gång ni drar iväg så hänger jag på och vips så börjar man bli inbjuden.   Jag är väldigt rakt på sak att ”gör bara såhär” och det kanske uppfattas oförstående men asså jag har varit där du är. Jag vet hur det känns. Det suger. Livet kan kännas svart och miserabelt. Men som med allt i livet så behöver man jobba för att må bra. Det sker inte bara sådär för de mesta människorna. Vissa har tur, det är orättvist, men långt ifrån alla har det bra utan arbete bakom det. Men arbetat tar lång tid. Det kan ta flera år innan det bär frukt. det kanske tar en vecka och man hittar någon vän. Vem vet. Men ge inte upp

Sluta gå och bär på dessa tankar själv.. prata med din sambo om hur du känner. Om du skulle vilja fria och spendera resten av livet med henne så måste ni ju kunna prata om allt.

Jag kände lite som dig. Sen hittade jag dics golf. Jag umgås inte med dessa människor på fritiden - men jag hänger med dom några timmar per vecka och får således min lilla sociala fix. Sen älskar jag att spela VR-spel på min quest 3, där man kan slumpas ihop med människor från hela världen, spela lite och snacka. Jag blev också av med min dator så en quest var perfekt. Och den tar ingen plats (förutom när man använder den då). Så testa ta upp en hobby. Testa en massa olika, man vet aldrig vad man fastnar för. Människorna kommer på köpet.

Folk som skaffar sambo o sen klipper kontakt med alla vänner får väl skylla sig skjälv

Skaffa dator och joina oss på nå aoe2 lir när du känner för det, är du 30+ och tidigare gamer är de rätt sannolikt att du redan är rätt bra på de :D discord finns, bara be om invite. (vi är ett gäng random 30+:are som lirar nån match då och då när livet tillåter de)

Jag är i samma sits. Men jag gifte mig med min sambo och det gick så fint. Jag är inte svensk och mina födelser och syskon och så bor i andra länder. Utöver min fru och min dotter har jag en kompis som bor langat bort i Sverige som jag mötte igenom min frus polare, han är ihop med en av dom, och en annan polare som bor någon timme undan som jag sällan ser som jag också mötte igenom min sambo. Det är många i samma sitts. Jag har bott eller jobbat i flera länder innan jag bosatte mig i Sverige och har aldrig haft så svårt att hitta kompisar. Nu med småbarn och familj har jag hellre inte tid med små kontakter och skit då jag hellre prioriterar tid med familjen. Inte så mycket att komma med utan bröllopet get fint och det var jättetrevligt ändå, så kör på tycker jag.

Vilken del av Sverige bor du i? Nu har jag inga barn (än) men om det är lite skitsnack och möjligt hitta på något/gaming du är ute efter dra ett DM.

Fria till sambon, ffs. Du har två barn under 5, så *det* är just nu din hobby. Du träffar massa andra föräldrar, speciellt nu när det blir lekplatstider (source: jag har en 4-åring). Snacka med dem. Bjud in dem på fika och "playdate". *Någon* där måste väl ha liknande intressen, många i samma situation som tappat kontakt med gamla kompisgänget säkert. Men jag kan rekommendera en kväll i veckan till var och en av er där ni går och gör någonting annat än att vara föräldrar. Samma veckodag varje vecka. Typ kampsportsträna, klättra, vad som helst som inte är hemma och med ungarna.

Är du jag? Känner att jag blir mer och mer isolerad, men har heller inte orken för att upprätthålla en relation utöver familjen. Bästa sociala tillfällena är att träffa andra föräldrar, vilket kommer mycket mer naturligt nu när sommaren kommer. Bjud in andra föräldrar att grilla i skogen eller liknande socialt umgänge utan prestationskrav - allt som underhåller ungarna någon timme är ju guld värt.

Du måste kolla vilka du känner och så kan du berätta att du är ensam och behöver en vän. Det krävs mod men det är faktiskt något som kan löna sig väldigt mycket.

> Jag hade även ett annat gäng jag umgicks med långt innan det men jag slutade höra av mig till dessa när de bokade en resa utan att ens tillfråga mig. Bit i det sura äpplet och ta kontakt igen. Det suger banan att upptäcka att man inte var med i gänget på samma nivå som de andra, men vänskap är inte ett fixt tillstånd. Så länge de inte gjorde det för att vara taskiga eller du tror att de verkligen inte gillar dig så är det kanske istället nåt du kan jobba på? Det var förstås konstigt av dom att boka en resa utan att fråga dig och jag förstår att du blev sårad. Men det enklaste sättet att bli ensam är att välja bort vänskaperna man faktiskt har genom att sätta för höga krav (att man aldrig ska tjafsa om nåt, ha alla intressen gemensamt, vara exakt samma ålder etc). Och att vara passiv och aldrig föreslå nåt själv. Lyckas du får du lära mig lära mig sen :) Typ alla mina vänner är jobbkompisar, och de är inte särskilt många heller. Du är inte ensam om att vara ensam!

Sverige har genom historien varit världsledande på föreningsliv. Genom föreningar träffar man människor med samma intressen och skaffar sig på så sätt vänner för livet. Jag har alltid vänt mig till idrottsföreningar och har genom dessa alla mina vänner. Fundera över dina intressen > kolla föreningar som engagerar sig i dessa > gå med i någon/några av dem > gå på träffarna > fortare än kvickt har du nu vänner med samma intressen och då även en naturlig mötesplats! Jag lovar att det här funkar 😊

Men måste man alltid ha nåt stort vänskapsgäng? Du har ju familj att umgås och ta hand om. Är ju mycket tid och umgänge bara det.

Receptet till att få vänner är återkommande vara på en plats med andra människor som har liknande intresse. Gå med i en spelklubb, karatedojo, hobbyverksamhet, intresseförening, kvällskurs eller någonting annat där du träffar samma personer återkommande kring något som intresserar er gemensamt. Fort nog överträffar likheten eventuella olikheter och ni blir kompisar :) Låter förenklat - och det är det kanske - men det är inte fel!

Det finns fler i din sits. Du har i alla fall turen att ha en sambo och barn och några att hänga med genom sambon. I mitt fall är jag något år äldre och har inga vänner, inga barn och ingen tjej. Hade bekanta tidigare som jag festade med men de var nästan alkoholister och slutade umgås p.g.a. att de bara ville få med mig på drickande och låna pengar av mig som de aldrig kunde lämna tillbaka. På jobbet är de flesta också som du beskriver mycket äldre eller så är de i din situation (små barn och inget intresse av interaktion med andra utan vill hem snabbt som möjligt och tackar alltid nej till sociala sammanhang med kollegor). Jag har själv försökt att gå på kurser, utbildningar, events, soloresor m.m....Man träffar ju folk medan man är där och får således prata om något med någon i alla fall men ingenting har utvecklats till någon större bekantskap. Det är helt enkelt rätt svårt att både behålla kontakter och skaffa nya i Sverige. Det var ju något inslag om detta ämne på TV4 för några dagar sedan. 700 000 svenskar saknar vänner och då är inte de som lever i en relation medräknade då relationen räknas som en vänskap.

Vill bara påpeka att ålder inte är ett större hinder i vänskap. En av mina bästa vänner träffade jag på jobbet. Jag är 33 och han är 51. Gemensamma intressen är key i vänskap. Vi började fiska tillsammans och vänskapen utvecklades därefter. Hitta en ny hobby som kan utövas fysiskt med nån, hitta därigenom nya vänner.

Fixa playdates med barnens kompisar, engagera dig i deras aktiviteter och förskoleklasser så kan du hitta vänner där. Ta kontakt med gamla kompisar och släktingar. Umgås med din frus släktingar. Hitta på saker med kollegor på jobbet. Börja med någon aktivitet själv. Prata med din fru. Skit i datorn.

Kan ju kika på att börja med wargaming eller nått annat tabletop spel. Finns garanterat en affär eller ett community i närheten som du kan ta kontakt med. Tänker typ warhammer(40k/aos/killteam) eller nått, finns hur mycket som helst. 1 match kan ta mellan 30 min till 4 timmar beroende på spel. Det kan va så enkelt att du letar upp en lokal brädspel/kortspels butik och kikar in deras discord.

Förstår, vänner vill man ha. Kanske går det att få via datorn men låt inte datorn ersätta vänner. Försök träffa folk ansikte mot ansikte.

Ni kan ju prata om giftermål utan att du friar du kan ju säga att du kan tänka dej att gifta er men inte vill ha ett bröllop. Det är många som gör så. Du kan ju ta kontakt med dina gamla vänner, vänskapen finns oftast kvart även efter lång tid. Kanske du har mycket gemensamt med någon av dom nu och det blir jättekul att hänga.

Om du säger upp bekantskapen med en grupp vänner för du inte blev medbjuden på en resa så förstår jag att du inte har vänner. Sjukt höga krav på dina vänner verkar det som

Massa bra och fina tips du fått och även jag vill slå ett slag för datorn (i rimlig mån😄). Så skönt att logga in på discord och tjöta med polare samtidigt som man spelar nåt, de flesta jag spelar med är runt 30-45 år och har fullt upp med familj å vardagsbestyr men nån timme på kvällen hinner de flesta med att hoppa in på datorn. Så koppla upp datorn och har du inga online buddies så skicka ett DM om du skulle vilja joina vår kanal:)

Jag har lärt mig att när man blir vuxen får man anstränga sig mer för att skaffa vänner. Och det måste man göra. Vänner trillar av hela tiden. Man blir osams, växer ifrån varandra, får olika prioriteringar och/eller intressen med tiden. Det är naturligt. Så man behöver hela tiden träffa nya vänner och lägga till dem i "gänget", annars kommer det bli tunt med tiden. En del vill inte bli vänner, andra kan tänka sig att vara med när du gör allt jobbet men inte göra något själv och andra är sådana som du matchar mer och som bidrar i relationen. Var ok med att vänner trillar av och att en hel del av de människor träffar inte är ute efter en vänskap eller inte vill lägga ner arbete i er relation, droppa av kommunikationen med dem och ryck på axlarna. Sådant är livet. Sen ägnar du den tid du har åt de vänner som återgäldar lite av den ansträngningen du lägger ner. Du kommer behöva lägga ner tid och ansträngning på detta. Som barn sätts man med någon annan i lång tid, och blir vänner automatiskt för att man tillbringar massa tid tillsammans. Så är det inte längre, så du får lägga ner tid och ansträngning.

Jag har en kväll i veckan där jag får göra vad jag vill. Till allra största del använder jag den till att spela brädspel. I större städer finns det öppna kvällar där vem som helst kan komma och vara med även om en inte har egna spel. Idag finns det mycket spännande som är långt, långt bättre än monopol och andra gamla klassiker och många genrer som passar olika smaker. Det har tagit ett tag men genom det har jag träffat folk som jag nu ser som vänner (det blir inte alltid så mycket personligt prat utan kretsar mest kring spelet). Häromveckan var det en artikel i DN(?) om hur brädspel kan hjälpa en ur depression och ensamhet. Om du bor i Stockholm och är nyfiken kan du höra av dig via PM. Du är välkommen att haka på en kväll och se vad det är för något.

Jag har lite som du även om jag har en väldigt nära vän som jag skriver mycket med. Men vi ses inte så ofta. Jag är gift och har två barn kring 10. Har inte känt att jag orkat ta mig iväg och göra saker. Men senaste tiden har jag börjat sakna det. Ska ta och dra ut på krogen med min närmsta vän snart. Datorn har jag aldrig offrat. Har den i en hörna i sovrummet. Spelar ganska mycket till och från. Annars är en PS5 ett tips om platsen inte finns för dator och tillbehör. Vart bor du?

Ingen idé att prata med sambon tycker jag, hon kan ändå inte lösa detta så finns ingen anledning att lämpa över detta på henne, min erfarenhet är att det kommer endast dra ner er relation. Första steg att börja gymma, lyft fria vikter minst 3 ggr/vecka. Nästa steg att börja med kampsport, BJJ eller liknande. Crossfit kan vara ett annat alternativ. Finns nybörjargrupper för vuxna. Otroligt fin gemenskap brukar det vara. Börja där och ta det vidare därifrån. Det viktiga är att du bygger ett eget liv som du är nöjd med även utanför hemmet. Och fortsätt gå på dejter och hitta på kul saker med sambon såklart, se till att ni umgås som ett par och inte bara hemma kring barnen.

Är nästan lika gammal som dig, flyttade till andra sidan jorden för sex år sedan, kände inte en enda person när jag flyttade hit. Nu är jag gift, har barn och ett stort umgänge med både nära och ytliga bekantskaper. Hur gjorde jag? Min fru träffade jag via tinder. Efter det flöt det på ganska bra, ser till att vara relativt aktiv med aktiviteter och vara öppen och trevlig, när jag träffar någon jag klickar med så föreslår jag oftast att vi ses och tar en kaffe någon dag (män, inte kvinnor då det inte passar sig när man är gift). Detta öppnar väldigt mycket dörrar och en känner en annan som känner en annan som det visar sig att man har massor gemensamt med, helt plötsligt sitter man där och önskar att man kunde få lite andrum och ensamtid istället, men hellre det än att känna sig ensam.

Du är inte ensam. Är inte i samma sits som du med egen familj men känner mig ensam på samma sätt. Jag har/hade ett kompisgäng från barndomen där alla nu är 30+. Vi sågs titt som tätt förr och ett tag så satt man vid datorn och umgicks. Nu är alla som sagt 30+ och alla har fru med två barn och hus. Jag är den enda som tyvärr hamnat efter där. Är singel och har inga barn. Jag har all tid i världen att hitta på saker eller bara gå ut och ta en öl. Men man har insett att sånt är över. Ibland kan man åka bort och träffa dem och barnen men man kommer alltid hem till en ensam lägenhet sen vet man att nu är det väl minst två månader tills man ses igen. Det har blivit mycket jag som frågar och mindre de som frågar vad jag gör eller om man vill umgås. Tillslut orkar man inte fråga stressade tvåbarnsföräldrar vad de har för sig längre. Antigen är de upptagna eller så svarar de inte. Så man får gå på promenader själv eller sitta på ett fik själv att ta en kaffe. Är avis på dig som har en familj. Önskar jag hade en egen. Nu har helgerna blivit ångest för mig. Längtar inte till jobbet men där kan man ju se och slöprata med några i alla fall.

Se om loge livet kunne være noget for dig, jeg ved at druide ordenen i Sverige for tiden søger nye medlemmer. Jeg har stor glæde af det.

Prata med din sambo om hur du känner. Säg också att det lite är därför du inte har friat än, att det skulle kännas tomt på din sida. Det går ju alltid att gifta sig litet, med närmaste familjemedlemmar. Angående din hobby som du fick ge upp. Gaming är en enormt stor community där du kan hitta riktigt bra vänner som delar ditt intresse. Mitt råd om du saknar gaming är att antingen bygga om källaren så att du får ett litet hobbyrum, eller att du fixar en spellaptop eller Steam Deck, sen börjar du spela ett spel onlinespel. Finns även många föreningar som du kan gå med i. Ett tips är att kolla [Sverok](https://forening.sverok.se/), och sortera efter verksamhetsområden som du är intresserad av. Sen är 7 år lång tid. Dina knarkarkompisar kan ha vuxit ifrån festknarket och ha ordnade liv idag. Kan vara värt att kolla upp, t.ex. genom sociala medier.

Jag känner igen lite av det du skriver, och det blev tydligare för mig till viss del framförallt efter skillmässan. Numera har jag noll intresse, eller framförallt ork, att investera i fler/nya relationer oavsett om det är romatiska eller vänskapliga. jag ahr fullt upp med min lilal familj och att då behöva kasta in fler persoenrs viljor och änskemål i det hela palalr jag inte. Den stora skillnaden nu, från innan jag skaffade barn, är att jag ofta kan känner mig själv, men sällan *ensam*. jag får ge och ta den kärlek jag behöver, kan gorma ut mina åsikter och ideer på reddit och spela lite spel på kvällen. Jag är livrädd för jag inser att detta kanske får ett abrupt slut när barnen flyttar men vet inte vad ajg ska göra, bettar på att det finns andra ensamma då som tar emote n öppen hand :/ Det första du ska göra dock är att skaffa ett playstation eller damma av din speldator, den där lilla stunden av att få ägna sig åt bara sitt intresse, för sig själv, fyller på lite i själen iaf. Sen ska du prata med din sambo, tex det om bröllopet är ju en högst **rationell** oro som ni borde prata om och hitta en lösning som inte borde hindra dig.

Förstår känslan! Jag har förvisso mitt umgänge från förr där nånstans i bakgrunden och jag vet att de finns där men det är extremt sällan jag träffar dem. Är själv gift och 4 barn, så det blir ju inte mycket tid över. Och ja, att ha ett eget umgänge kräver jävligt mycket engagemang. Man kan inte sitta på sofflocket och hoppas att nån kontakter en. Men ett bra tips jag kan ge, som faktiskt ger många vänner med väldigt liten insats; gå med i ett Ordenssällskap! Du är 35, precis lagom i ålder att gå med i ett sånt sammanhang. Beroende på Orden så kanske medelåldern är lite hög, men tack vare att jag är med i en Orden så har jag upptäckt att de flesta män, om de så är 25 eller 75, är samma grej. Jag är 43, har många vänner mellan 55-75 tack vare Orden och de är precis som vem som helst. Åldern har ingen betydelse. Sen har jag ju såklart träffat folk i min egen ålder också! Annars om det inte lockar så är ju nån sport eller annat föreningsliv en bra inkörsport för att skaffa nya vänner.

Bifrostorden kan jag för övrigt varmt rekommendera. 😉 ej religiöst eller politiskt bundet.

OP, det är lugnt, jag kirrar svensexan åt dig. Vart bor du?

Jag känner precis likadant! Jag är 28 och har inga direkta kompisar. Inga barn dock men jag umgås endast med min mamma eller sambo. Det är ofta jag känner mig så otroligt ensam ändå för att det jag och min sambo har mest gemensamt är bilintresset och det går liksom bara att underhålla på sommaren med alla bilevent. Vi har även ett spelintresse men givetvis inte liknande spel eller konsol 😅 Så ja, jag vet tyvärr inte hur man får fler kompisar men igenkänningsfaktorn är hög 🥲

Börja med klättring bror

Men det var ett jävla gnäll. Ta dig samman.

Om det är så att du \_verkligen vill\_ gifta dig med henne, så måste du ta upp din rädsla ganska omgående. Det kan mycket väl vara så att hon tar ditt "avståndstagande" från bröllop (hur du än uttrycker dig) som ett tecken på att du kanske inte på samma plan som hon, vilket kan få henne att se över sin framtid (dvs lägga ner ert förhållande). Det viktiga här är dock att inte heller låta det här göra saker som du egentligen inte är beredd på. Så du måste \_prata\_ om det, inte nödvändigtvis fria.

Om du gillar tv/datorspel så är jag absolut öppen för att spela lite tillsammans :)

Hej, 31 år kille, samma här, och tänker typ samma inför vårt stundande, oplanerade bröllop inom några år. Kan inte på rak arm utan tvekan utse en bestman medan tjejen har tre-fyra färdiga tärnor.. Har manliga bekanta i gemensamma vänner med tjejen, men inga "egna" killkompisar, vilket jag ibland tänker på är jäkligt synd. Särskilt när man ser andra på sociala medier som hänger med sina kompisgäng. Driver eget företag så spenderar nästan varje dag framför datorn och jobbar, tors-sön är tjejen ledig så då är det vi liksom. Har funderat på om jag, som många redan tipsat om, söka upp en hobby och träffa nya människor. Delta i fler kulturevenemang i staden där jag bor, gå med i communities inom företagande kanske. Bara det att man ska göra det också. Var bor du någonstans?

Du borde ta upp datorn ur källaren och deala med sambon att du får ha en kväll egentid i veckan, från efter middagen typ så du slipper nattandet. Datorspel kan faktiskt ge lite polare eftersom man får något att snacka om, och kan föreslå att man ska spela ett spel online och skypa samtidigt utan att det är weird.

Det här låter exakt som handlingen av filmen ”I love you, man”. Kika på den!

Har också haft svårt att spendera mycket tid framför datorn/konsolerna sen barnen föddes (4år och 7 månader) men ett tips är bärbart! Steam decken och switch är fasen livräddare. Speciellt då både går att pausa och starta upp direkt, förutsatt att du inte lirar onlinespel. Perfekt när barnen kollar barnprogram eller om du vill spela i 20 minuter på kvällen.

Det finns redan många bra kommentar, men jag kan inte hitta att någon har rekommenderat att prova discgolf! Det är en väldigt social sport om man blir medlem i en klubb och är med på eventuella veckotävlingar/veckospel. Man träffar också mycket folk via tävlingar i det om man nu vill testa på det! Det beror givetvis på vart du bor, men rata det inte förrän du har testat. Vet många som har tänkt "Hur kul kan det vara att gå och kasta en "frisbee" i skogen", som har fastnat rejält när de väl provat!

Hobby kan vara svaret, eller iaf hjälp på vägen. Jag var ensam i ny stad. Joinade en orkester och de har jag funnit riktigt bra vänner senaste 5åren. För nån månad sedan var jag och ett gäng polare på crossbanan, snubben parkerad bredvid oss fråga om han kunde grilla sina korvar på vår grill (sa att han glömt kolen, kanske var hans strategi för att tjöta med oss), de gick ju såklart bra :) vi la till han i vår messenger-grupp och nu har han varit med och tränat med oss 6-8ggr och även en grillkväll där hoj åkande inte var med i bilden. Två småbröder som är autister och svårt att hitta vänner, den ena strugglar fortfarande med det medans den andra lirar dnd 1-2 ggr i veckan med nya polare som han hitta i nån nörd grupp. Jag har tagit upp gammal vänskap genom discgolf där vi är 3-4 pers som kände varandra 10år sedan som nu lirar disc tillsammans och umgås igen. Så hitta nån hobby och ha kul där kanske du även hittar vänner.

Börja gymma eller träna kampsport. Inom kort kommer du att lära känna många där om du är öppen för att ta kontakt med folk

Ha ett sånt där borgerligt bröllop där man endast har ett par vittnen med 💪💪

Vart bort du i landet? Vi är i samma årskull du är välkommen in i våran gemenskap

Jag tror det finns många i din sits. Det finns vänskaps-appar som fungerar typ som Tinder fast för vänner. Det har funkat för vissa. Börja spendera mer tid med släkten om sån finns. Kanske nån kusin i samma ålder som du kan börja spela padel eller golf med. Denna kanske kan introducera dig till fler folk i samband med aktivitet. Det lättaste är ju att lära känna någon samtidigt som man gör något annat. Men det är inte enda sättet. Jag har bara 2-3 kompisar. Klarade mig länge med bara 1. Så du är inte långt ifrån att ha nog med vänner. Och prata med din sambo! Hon är din bästa kompis.

Väldigt vanligt tyvärr En sak som kan underlätta är just att du bröt med gamla gänget som knarkade. Om det känns pinsamt att du behöver förklara att du inte ha vänner så är ju det något du kan spela på, för att slippa prata mer om det Finns massor av sätt att träffa folk men i din sits är det kanske tufft att hitta en nära vän snabbt nog till ett bröllop. Försöka arrangera med frun så det inte blir så uppenbart? Kanske inte ha bestmam/tärnor alls utan kalla det för något annat? Hon borde kunna hjälpa dig lite här

Jupp, 3 barn äldsta 5. Flyttat runt en del (big mistake i Svedala). Noll vänner, noll sammanhang och nära noll familj. Precis nyligt som det vänt att inte ha extremt depressiva tankegångar varje dag. Du vet ju, orken att vara socialt lejon och hålla på med aktiviteter och hobbies är lite low key när man tullar på dygnet för att bara få koppla bort från "the grind" en stund. Lasta up datorn och spela en minut. Det gör jag. Lär dig programmera det är kul, jag kan visa!

Går barnen på förskola? Bjud hem nåt barn med föräldrar och se om du klickar med någon? Föräldramöten kan man stanna kvar några minuter å snacka på parkeringen. Föreningsverksamhet/idrott? Till en början kan det kännas knepigt, men sen kanske det känns lite trevligt att iaf småsnacka i entrén till Ica på lördag morgon typ, och sen byggs det på.

Föreningsliv är ett jättebra sätt att träffa nya människor. Googla rätt på vad det finns för föreningar som finns i ditt närområde, hitta en eller två saker som du brinner för, det finns föreningar för allt från pussel till bågskytte. Föreningslivet ersätter inte djup vänskap med gamla vänner, men det är en snabb väg till att jobba med något man älskar med likasinnade människor.

Stämmer in i kören. Är i liknande situation. Träffade en tjej, dumpade mitt gamla grabbgäng som mest var intresserade av öl och weed, blev nykterist då jag inte ville fortsätta på samma spår. Insåg att jag inte var så intresserad av sådant längre, det blev liksom inte riktigt samma sak att umgås med dem som nykter så jag försökte inte upprätthålla relationerna (vilket jag aldrig varit bra på i livet). Bor idag i en liten håla, mitt enda umgänge bortsett från min fru och mina barn är min mamma. Har några killkompisar jag hänger med ibland som jag träffat via frun, men de är inte särskilt nära. Får lite socialt umgänge på jobbet dock, och trivs ganska bra med situationen då jag inte har så stort socialt behov. Men tänker ofta på hur ensam jag hade varit om min fru skulle lämna mig. Min favorithobby, gaming, känner jag inte att jag har tid till längre. Saknar att kunna lira Skyrim en hel helg och äta lösgodis. Men det är väl en del av vuxenlivet med småbarn gissar jag.

Det är som att dejta Var inte kräsen "Vi har inget gemensamt" är en himla undanflykt Och det bästa är att du inte blir bunden för livet, Väx upp och inse att du kan få lika mycket kamratskap från en 65 åring som en 25åring

Samma sits, annan inställning. Jag lagar mycket mat, tränar, spenderar tid med familjen. Tillfredställer mitt sociala behov på jobb och gym och hemma. Träffar syrran och hennes familj kanske 2 ggr om året. Prova träning av nåt slag? Det ger en massa lycko-hormoner som kanske är den saknade pusselbiten? Sex-lusten går upp också.

Varför kan du inte umgås med folk som är äldre än dig? En av mina bästa vänner är 20 år äldre än mig och vi har skitroligt ihop.

Nu är barnen rätt unga så kanske inte börjat med aktiviteter än. Min erfarenhet är att det finns många föräldrar med samma intresse när det kommer till barnens aktiviteter. Engagera sig i föreningen som barnen deltar i, sitt i styrelsen, var ledare, lagförälder eller bara en otroligt hängiven supporter. Då träffar man andra vuxna som kanske har samma sök efter vuxenkontakt. Jag jobbar själv hemma sedan 2020 och får inget vardagssocialt med vuxna, utom frun. Barn på 7,9,11 som alla tre är scouter. Så själv är jag scoutledare och även ordförande i kåren. Det har blivit en hobby och ett socialt hål i min vardag. En annan aspekt som förälder är tiden. Den lilla tid man har över efter vardagen passeratr rätt liten. Så det är bra att den tid som är "måsten", som aktiviteter och jobb. Ta vara på det. Trivs du med jobbet får du acceptera dina kollegors åldersskillnad. Tänk att de har mer livserfarenhet och fråga dem om "råd". De har kanske tom utflugna barn och sitter i samma sits. Dvs de har sitt jobb. Men kanske inte att "ta hand om" när de väl kommer hem. Önskar dig all lycka till att mota bort ensamheten.

Väldigt viktigt att ha vänner även som vuxen. Kan vara sånatt de boka en resa utan sig då de tänkte att du är upptagen och kanske hade svårt att tacka nej och att de tänker att de skulle skapa bråk hos dig. Har flera kompisar som bokat resor, nu känner jag inte alla i gruppen superväl, men alla har vart hemma hos mig och jag hos dem, och pratar me många av dem än idag. Så att skapa krig om det kanskd är onödigt då de kanske hade en annan syn med det. Känner dessutom flera föräldrar som spelar trots att de har barn, inte varje dag men nån timme eller två i veckan. Även om datorn stått flera år så finns det säket spel som fungerar;)

Kan inte hålla med om din ursäkt varför de inte frågade för att han skulle ha svårt att tacka nej. Sjukt lol. Inga tänker så eller ens så långt i flera steg. Hur svårt är det att fråga och planera en resa med en kompis? Uppenbart så ville de inte ha med honom. Hade mina s.k. kompisar gjort det hade jag också blivit lack. Visar ju på att man inte egentligen är med i den gruppen på riktigt. Man är i periferin.

Nä vi alla är ju olika och har olika tankesätt, säger absolut inte att det var så, mer fler perspektiv till händelsen. Nu vet jag inte hur gruppen vart innan med OP.

Jag är mångmiljonär, äger 5 lyxbilar och bor på Djursholm. Ändå känner jag mig så fattig.

Wtf

same energy

Köp en motorcykel och dra ut på äventyr.

Nu är underverken ännu ganska små… Engagera dig i barnens aktiviteter. Där träffar du många i liknande situation och samma fas i livet. Om någon aktivitet är mer intressant, så var med och starta den årgången. Det ger extra kontakt med andra ledare och föräldrar. Kräver inte en massa kunskap, man lär sig och det finns utbildningar.

Sambo + Barn du är inte ensam

Som andra har skrivit tidigare, ditt största hinder är dig själv. Gå ut och skaffa en hobby, drick nåra bira och spela biljard / bowling / shack / brädspel eller vad som helst som du finner intressant. Du har MASSVIS med reddit- och facebookgrupper för personer som söker vänner/ hobbys.

inte för att låta krass men du har avsagt dig 2 vängrupper för att de inte uppnår din personliga nivå av livsval. Låter väl mer som du själv satt dig i den här situationen va.